En näringsidkares underlåtenhet att förebygga miljöbrott i verksamheten har föranlett företagsbot.


Lagrum:
29 kap. 1 § miljöbalken (1998:808); 36 kap. 7 § brottsbalken (1962:700)

Värmlands tingsrätt

Åklagaren förde vid tingsrätten talan om företagsbot med yrkande att den enskilde näringsidkaren O.G. med firma GLS skulle åläggas en företagsbot om 40 000 kronor.

Åklagaren gjorde gällande att ett miljöbrott hade begåtts i utövandet av näringsverksamheten och beskrev gärningen enligt följande. O.G. bedriver näringsverksamhet innefattande bl.a. rivning av försvarsanläggningar under enskild firma med firmanamnet GLS. GLS har genom avtal med Försvarsmakten fått i uppdrag att riva ett brandtorn på Honkamakkhöjden i Gräsmark i Sunne kommun. Brandtornet har i slutet av september månad 2008 rivits ned av personal inhyrd av GLS. O.G. har av oaktsamhet låtit elda upp impregnerat virke från brandtornet och härigenom orsakat att det i mark, luft eller vatten har släppts ut arsenik, krom och koppar som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse. - Brottet är begånget i näringsverksamhet. Näringsidkaren har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

O.G. förnekade miljöbrott och motsatte sig yrkandet om åläggande av företagsbot.

Tingsrätten (rådmannen Tove Klackenberg och nämndemännen Hans Brodin, Anita Johansson och Karl Sandström) anförde i dom den 15 april 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Av utredningen i målet framgår följande. Ett s.k. brandtorn uppfördes 1943 på Honkamakkhöjden i Gräsmark. Tornet, som ägdes av Försvarsmakten, var byggt i stål. Dock fanns även plattformar av trävirke på sammanlagt ca 19 kvadratmeter. 2008 beslutade Försvarsmakten riva tornet och uppdrog åt O.G. med enskild firma GLS att utföra arbetet. O.G:s underentreprenör M.T. och företrädare för försvarsmakten inspekterade tornet före rivningen. Därefter revs tornet av O.G:s underentreprenör. Virket kom att fatta eld då skärbrännare användes vid nedmonteringen av stålkonstruktionen. M.T. ringde till O.G. som tyckte det var lika bra att låta virket brinna upp.

I oktober 2008 gjordes en teknisk undersökning på brandplatsen. De prover som togs har analyserats av Statens kriminaltekniska laboratorium. Av SKL:s utlåtanden framgår att den aska och den träbit från tornkonstruktionen som analyserats innehöll kraftigt förhöjda halter av tungmetallerna arsenik, krom och koppar. Resultaten talade starkt för att trävirket varit impregnerat med ett s.k. CCA-preparat. CCA-preparat är träskyddsmedel som framför allt används vid tryckimpregnering. I Sverige började man under 1930-talet använda s.k. Bolidensalt innehållande arsenik, krom och zink. Tekniken med kombinationer av metaller med fixerande kromsalt utvecklades senare till koppar-, krom- och arsenikpreparat. Sedan 2008 är tryckimpregnering med CCA-preparat inte tillåten i Sverige. Arsenik, krom och koppar är grundämnen som inte kan brytas ner i naturen. Aska med dessa tungmetaller kan lätt lakas ur vid nederbörd och sedan spridas i miljön. Särskilt arsenik är rörlig i marken. Ämnena är både hälso- och miljöfarliga.

O.G. uppgav: Han hade inte en aning om att det var fråga om tryckimpregnerat virke. Hans firma har rivit cirka tjugo andra torn och i dessa torn var virket ruttet. Av detta drog han slutsatsen att det inte kunde finnas något tryckimpregnerat virke i det nu aktuella tornet. Han fick dessutom besked av sin underleverantör att virket var ruttet även i detta torn. Han vet att man inte får elda tryckimpregnerat virke. Hade han förstått att virket var tryckimpregnerat så hade han sett till att det i stället transporterats bort till deponi. - Hans firma är numera avvecklad och han uppbär pension om ca 15 000 kr i månaden. I företaget finns tillgångar om ca 2 mkr men inga skulder.

Tingsrättens bedömning

Genom att låta elda upp tryckimpregnerat virke har O.G. orsakat att det i mark, luft eller vatten släppts ut arsenik, krom och koppar som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse.

O.G. har inte kontrollerat om virket var tryckimpregnerat innan det brändes. Detta trots att risken för att så kan vara fallet är uppenbar när trä har använts i en för vädrets makter så utsatt konstruktion som ett brandtorn och trävirket härtill funnits kvar trots att tornet byggdes redan 1943. Inte heller har han för säkerhets skull avstått från att bränna virket. O.G. har härigenom varit oaktsam och han har inte som näringsidkare gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Yrkandet om åläggande av företagsbot ska därför bifallas. Tingrätten finner att företagsboten ska bestämmas till yrkat belopp.

DOMSLUT

O.G. med firma GLS åläggs företagsbot med 40 000 kronor.

Hovrätten för Västra Sverige

O.G. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla talan om företagsbot, i andra hand sätta ned företagsbotens belopp.

Åklagaren motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Ola Zetterquist och f.d. hovrättsrådet Claes Lindskog), som avgjorde målet utan huvudförhandling, anförde i dom den 18 oktober 2011.

DOMSKÄL

I målet är utrett att O.G:s underentreprenör har eldat upp impregnerat virke som innehållit arsenik, koppar och krom och att O.G. har gett sitt godkännande härtill. Det är också ostridigt att O.G. var medveten om att impregnerat virke inte får eldas upp utan ska lämnas in på återvinningsstation som miljöfarligt avfall.

Uppeldande av impregnerat virke är, enligt 29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken, att bedöma som ett sådant utsläpp av ämnen som typiskt sett kan medföra förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte är ringa (miljöbrott). Frågan i hovrätten gäller om O.G. som näringsidkare har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller om han av oaktsamhet har orsakat miljöbrott för vilket han i så fall ska åläggas företagsbot enligt 36 kap. 7 § första stycket 1 brottsbalken. I denna fråga gör hovrätten följande bedömning.

Höga krav på miljöriktig hantering och riskminimering ska ställas på näringsidkare som regelbundet utför rivnings- och anläggningsarbeten i naturen. Kraven innebär att sådana företag måste präglas av en god organisation och struktur, att anställda ges erforderliga föreskrifter och instruktioner samt att rutiner övervakas för att säkerställa att miljöbrott inte begås i verksamheten (jfr lagförarbetena i prop. 2005/06:182 s 44, prop. 2005/06:59 s 21 och prop. 1985/86:23 s 33 ff). Den som bedriver näringsverksamhet med rivning av olika anläggningar i naturen med insikt om att det i dessa anläggningar kan finnas miljöfarliga ämnen får anses ha en skyldighet att undersöka om sådana ämnen finns i det enskilda fallet. Att försumma att utföra en sådan undersökning får bedömas vara oaktsamt och kunna medföra ansvar för miljöbrott (jfr rättsfallet NJA 2004 s 552).

Av O.G:s uppgifter framgår att han var väl medveten om att impregnerat virke är miljöfarligt och att sådant virke är vanligt förekommande i anläggningar som är utsatta för väder och vind. O.G. var också medveten om att tornet var av gammalt datum. Av M.T:s uppgifter framgår att den inspektion av tornet som gjordes före rivningen tydligt visade att underhållsarbete hade utförts på tornet. Denna omständighet talar emot att virket i tornet skulle ha varit ruttet och oimpregnerat. Trots att detta måste ha framgått vidtogs ingen närmare undersökning av virket i tornet. Omständigheterna sammantagna är sådana att O.G. borde ha insett att det fanns en betydande risk för att miljöfarliga ämnen fanns i virket och att dessa skulle komma att släppas ut i naturen som en biverkan av uppeldandet. Han har trots detta inte vidtagit åtgärder för att förebygga brottsligheten. Eftersom det handlar om toxiska och svårnedbrytbara ämnen är utsläppet inte av ringa betydelse (se lagförarbetena i prop. 2005/06:182 s 64 f och s 142). O.G. kan därmed inte undgå ansvar för miljöbrott för vilket företagsbot ska utgå.

När det gäller företagsbotens belopp konstaterar hovrätten att det är fråga om en enstaka överträdelse och inte en brottslighet som är av större omfattning eller satt i system. Även om det inte har visats att någon skada har uppstått har det dock funnits en risk för att arsenik, koppar och krom genom urlakning ur aska skulle spridas i naturen. Med hänsyn till att det rört sig om mycket giftiga ämnen som inte är nedbrytbara framstår den av tingsrätten utdömda företagsboten som skälig.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 18 oktober 2011.

Mål nr: B 2608-11.

Lagrum: 29 kap. 1 § miljöbalken; 36 kap. 7 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2004 s. 552.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-10-18

Målnummer:
B2608-11