Sophämtningsavgift ----- En fastighetsägare ansökte om dispens från sophämtning och befrielse från sophämtningsavgiften med hänvisning till sitt ringa nyttjande av en fritidsfastighet. Miljööverdomstolen fann att det kunde hävdas att hennes nyttjande i och för sig var av sådan begränsad omfattning som i praxis har ansetts kunna medföra befrielse från kommunal sophämtning. Konstruktionen av kommunens renhållningsavgift måste emellertid beaktas. Denna innebar att det inte kommer att utgå någon avgift utöver den fasta avgiften (grundavgiften) för det fall att det inte finns något avfall att hämta. Grundavgiften tas ut för tillhandahållande av bl.a. en avfallsanläggning och mobila avfallsgårdar. Fastighetsägaren hade inte visat att hon inte tar dessa tjänster i anspråk eller i vart fall att hon objektivt sett saknar behov av dem i så måtto att hon utan att begagna sig av kommunens tjänster ändå skulle kunna hantera allt sitt hushållsavfall på ett från hälso- och miljösynpunkt godtagbart sätt.


Lagrum:
15 kap. 18 § miljöbalken (1998:808); 30 § Örnsköldsviks kommuns lokala föreskrifter för avfallshanteringen; MÖD 2002:33

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom 2010-05-27 i mål nr M 1263-10, se bilaga

KLAGANDE

K.S.

MOTPART

Plan- och miljönämnden i Örnsköldsviks kommun

891 88 Örnsköldsvik

SAKEN

Befrielse från sophämtning avseende fastigheten XX 12:1

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

___________________&
8195;

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

K.S. har yrkat att Miljööverdomstolen ska bifalla hennes ansökan om dispens från sophämtning och befrielse från sophämtningsavgiften.

Plan- och miljönämnden i Örnsköldsviks kommun (nämnden) har bestritt hennes yrkande.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

K.S. har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande. Torpet används inte längre som sommarstuga. Det hyrs inte heller ut. Endast nödvändiga tillsynsbesök görs, t.ex. vid gräsklippning. Besöken är till antalet ungefär åtta till tio per sommar. Till torpet finns kommunalt vatten inkopplat och hon betalar avgift för det. Därför kopplar hon på vattnet över sommarmånaderna. Det betyder inte att vatten används i större omfattning. Hon har en gammal toalettstol som står och rinner om den inte stängs av efter användning, därav förbrukningen på 2 m³. Vintertid blir det endast ett par besök för att se till att allting verkar normalt. Det förekommer inte någon matlagning eller övernattning. Inte ens kylskåpet används. Vintertid är elementet i källaren på så att grunden skyddas. Dessutom är brolampan tänd. Några reparationer av torpet görs inte längre. Ladugården lutar en del och spricker upp i den murade delen, lite varje år. Därför har murare tillkallats då och då.

Nämnden har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande. Nämnden har inte någon anledning att betvivla K.S:s uppgifter om användningen av fritidshuset. Som tidigare har anförts tyder emellertid bl.a. vattenförbrukningen på att huset används i viss mån. Huset är välskött och har en välskött tomt, något som även det talar för att det har en viss besöksfrekvens. Den renhållningsavgift som tillämpas av kommunens bolag MIVA är uppdelad på en fast avgift samt en rörlig avgift per hämtningstillfälle och per kilo lämnat hushållsavfall. Den fasta avgiften täcker bl.a. kostnaden för Må avfallsanläggning och mobila avfallsgårdar som ambulerar i kommunens byar, och den kan därför betraktas som en avgift för kollektivet, dvs. fastighetsägarna. Om K.S. inte lämnar några sopor kommer renhållningsavgiften att bestå endast av den fasta avgiften.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Såväl enligt 30 § i Örnsköldsviks kommuns lokala föreskrifter för avfallshanteringen som enligt 15 kap. 18 § tredje stycket miljöbalken gäller att en fastighetsinnehavare kan tillåtas att själv ta hand om sitt avfall, om innehavaren kan göra det på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och det finns särskilda skäl.

Det finns i Miljööverdomstolens praxis några exempel på att befrielse från kommunal sophämtning har medgetts (se MÖD 2002:33, 2002:64 och 2004:51). Gemensamt för de fallen har varit att fastighetsinnehavarens vistelse har genererat endast en så liten mängd avfall att det inte svarar mot det behov av borttransport som normalt uppkommer vid användningen av en fritidsfastighet.

Miljööverdomstolen godtar K.S:s uppgifter om sitt nyttjande av fastigheten. Det kan hävdas att detta nyttjande i och för sig är av sådan begränsad omfattning att det endast genererar en så liten mängd avfall som har varit fallet i de nämnda målen i Miljööverdomstolen. Konstruktionen av renhållningsavgiften måste emellertid beaktas i detta sammanhang. Enligt uppgift från nämnden innebär denna att det inte kommer att utgå någon avgift utöver den fasta avgiften för det fall att - som K.S. har hävdat - det inte finns något avfall att hämta.

Frågan i målet blir då om det finns skäl att befria K.S. från skyldigheten att utge grundavgiften (se om denna fråga rättsfallen MÖD 2003:115 och 2003:117). K.S. nyttjar byggnaderna på sin fastighet, även om det sker i begränsad omfattning. Vid det nyttjandet uppkommer avfall som en fastighetsägare inte själv på ett godtagbart sätt kan ta hand om inom fastigheten. Genom att mot grundavgiften tillhandahålla en avfallsanläggning och mobila avfallsgårdar samt svara för vidare transport, återvinning och bortskaffande av avfall som lämnats där, utför kommunen genom sitt bolag renhållningstjänster för avfall som uppkommer på fastigheten. K.S. har inte visat att hon inte tar tjänsterna i anspråk eller i vart fall att hon objektivt sett saknar behov av dem i så måtto att hon utan att begagna sig av kommunens tjänster ändå skulle kunna hantera allt sitt hushållsavfall på ett från hälso- och miljösynpunkt godtagbart sätt.

Kommunen har således haft grund för att ta ut renhållningsavgiften. Överklagandet ska därmed avslås.

Miljööverdomstolens dom får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Dirke, referent, Roger Wikström och Rose Thorsén samt miljörådet Staffan Lagergren.

Föredragande har varit Sofia Hedelius Bruu.

______________________________________

BILAGA

UMEÅ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

K.S. Villagatan 14, 891 37 Örnsköldsvik

MOTPART

Plan- och miljönämnden, Örnsköldsviks kommun, 891 88 Örnsköldsvik

ÖVERKLAGAT BESLUT

Beslut av Länsstyrelsen i Västernorrlands län den 21 april 2010 i ärende nr 505-1533-10, se bilaga 1

SAKEN

Befrielse från sophämtningsavgift avseende fastigheten XX 12:1

_____________

DOMSLUT

Miljödomstolen avslår överklagandet.

_____________

YRKANDE M.M.

K.S. har yrkat att miljödomstolen upphäver länsstyrelsens beslut och ändrar plan- och miljönämndens beslut så att hon befrias från sophämtningsavgift fr.o.m. 2009. Vidare yrkar hon att MIVA (Miljö- och Vatten i Örnsköldsvik) ska föreläggas att återbetala av henne sedan 2009 betald avgift.

Till stöd för sin talan har K.S. anfört i huvudsak följande. Dispens är sökt för tiden år 2009 och framåt. Torpet står idag oanvänt bortsett från nödvändiga besök för gräsklippning, kontroll av el- och vattenledningar och annan omsorg. Eftersom den fasta avgiften för vatten finns har hon valt att använda vatten för WC så att den kan nyttjas vid besöken. Sommaren 2009 var vattenförbrukningen ca 2 m2. Slamtömning i stugan har inte varit nödvändig på många år. Vid närmare eftertanke har torpet egentligen inte använts sedan sommaren 1998. Den stuga där de tillbringar några veckoslut på somrarna tillhör hennes sambo. Själv åker hon till torpet i sällskap medbarnbarnet som hjälper till med att klippa gräsmattan. De har med sig kaffetermos och smörgås. Den tomma smörgåspåsen som skräp några gånger per år vill hon inte ha någon soptunna för.

DOMSKÄL

Vad K.S har anfört i miljödomstolen föranleder ingen annan bedömning än den länsstyrelsen har gjort. Överklagandet ska därför avslås.

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (DV 427)

Överklagande senast den 17 juni 2010.

Nils-Gunnar Elisson                                   Jerker Marklund

_____________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Nils-Gunnar Elisson och miljörådet Jerker Marklund. Föredragande har varit beredningsjuristen Linda Hämäläinen.

MÖD 2002:33; MÖD 2002:64; MÖD 2003:115; MÖD 2003:117; MÖD 2004:51

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2010-12-15

Målnummer:
M5391-10