Avfallshantering på ett sjukhus-----Fråga om visst avfall uppkommet vid sjukhus skulle hanteras som sjukvårdsrelaterat verksamhetsavfall eller som hushållsavfall. I målet uppkom även fråga om en kommuns bortforslingsskyldighet.


Lagrum:
15 kap. 1 §, 2 §, 5 a §, 8 §, 11 §, 18 § och 21 § miljöbalken (1998:808); 20 kap. avfallsförordningen (2001:1063), Bilaga 2

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom den 27 september 2005 i mål nr M 4993-04, se bilaga

KLAGANDE

Miljönämnden i Göteborgs kommun, Karl-Johansgatan 23-25 414 59 Göteborg

MOTPART

Västra Götalands läns landsting, 462 80 Vänersborg

Ombud:

E-B.Z.

SAKEN

Avfallshantering på Högsbo, Östra och Sahlgrenska sjukhusen i Göteborgs kommun

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen upphäver Miljönämndens i Göteborgs stad beslut den 27 november 2003 dnr 05697/03 vad avser beslutets första punkt och undanröjer Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 22 november 2004 dnr 505-88415-2003 och miljödomstolens dom samt återförvisar målet till miljönämnden för förnyad handläggning.

____________________

YRKANDEN MM I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljönämnden har yrkat att miljödomstolens dom upphävs och att Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 22 oktober 2004, dnr 505-88415-2003 fastställs.

Västra Götalands läns landsting har bestritt ändring.

Till stöd för sin talan har parterna åberopat i huvudsak samma grunder som i underinstanserna och därutöver anfört bl.a. följande.

Miljönämnden

Definitionen av avfall är fastställd i EG:s avfallsdirektiv 75/442/EEG och infördes i svensk lagstiftning genom 15 kap 1 § miljöbalken. Begreppet hushållsavfall är till skillnad från avfall ett helt svenskt begrepp. Hushållsavfall definieras i 15 kap 2 § miljöbalken som "avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet". Definitionen infördes första gången i svensk lag genom kommunala renhållningslagen vilken trädde i kraft den 1 juli 1972. Genom kommunala renhållningslagen tillkom det kommunala renhållningsmonopolet vilket, med variationer, kvarstått även efter renhållningslagen och andra lagändringar. Det ovan sagda visar att innebörden av begreppet hushållsavfall samt därmed jämförligt avfall inte har ändrats från tidigare renhållningslagar. Däremot har omfattningen av det kommunala renhållningsansvaret förändrats i och med att det kommunala renhållningsmonopolet inte längre avser industriavfall. När det gäller hushållsavfallet har lagstiftaren ansett att det allmännas inflytande skall vara oförändrat.

Det avfall som uppkommer på sjukhusen i allmänna utrymmen där patienter och allmänhet vistas, t.ex. väntrum, dagrum och entréer har ingen direkt anknytning till patientbehandling. Det är sådant avfall som till art och karaktär liknar traditionellt hushållsavfall. Invändning som regionen gjort om att föreläggandet är oskäligt är inte relevant eftersom det kommunala ansvaret för transport, återvinning eller bortskaffande av hushållsavfall följer direkt av lag. Miljödomstolen kan inte göra en annan definition av begreppet hushållsliknande avfall än vad som följer av lag på grund av praktiska, ekonomiska eller andra skäl. Lagstiftaren har bedömt att avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning är jämförligt med hushållsavfall och skall därmed omfattas av det kommunala monopolet. Det är inte möjligt för domstolen att begränsa kommunens lagstadgade rätt och skyldighet att ta hand om hushållsavfall och fastighetsägares skyldighet att låta kommunen ta hand om avfallet. Avfall som tas upp i avfallsförordningens katalog utgör inte grund för den svenska definitionen av hushållsavfall och därmed inte heller grund för omfattningen av de kommunernas renhållningsansvar.

Västra Götalands läns landsting

Klassificeringen av avfall skall ske i enlighet med föreskrifterna i avfallsförordningen och dess bilagor. Den där upptagna avfallskatalogen är vägledande och förordningens föreskrifter om tillvägagångssätt för att identifiera en viss typ av avfall skall följas.

Det första steget är att identifiera källan som ger upphov till avfallet. Källan i nu aktuellt avseende är sjukvård eftersom det till största delen är sådan verksamhet som bedrivs på sjukhusen (undantaget köks- och restaurangavfall utan direkt anknytning till patientbehandling). Avfallet uppkommer visserligen som en direkt följd av att människor vistas inom anläggningen, men det är en naturlig följd av den verksamhet som bedrivs, nämligen sjukvård som riktar sig till människor.

Förutom att en uppdelning av sjukhusavfallet i två fraktioner strider mot miljöbalkens skälighetsprincip kan den också anses strida mot hushållningsprincipen. En sådan uppdelning medför ökat utnyttjande av råvaror och energi både i inledningsskedet och vid det fortsatta utnyttjandet av anläggningarna. Dessutom kommer miljöbelastningen från tung trafik att öka eftersom det tillkommer hämtningsställen för avfall. Om det nu aktuella avfallet klassificeras som hushållsavfall blir konsekvensen en uppdelning av avfallet i två fraktioner som sedan kommer att förbrännas i samma ugn. Förutom att det är svårt att se nyttan av en sådan uppdelning blir det svårt att motivera den personal som skall sortera avfallet. De grundläggande principerna i miljöbalken, däribland hänsynsreglerna, måste tillämpas av de myndigheter som har att pröva frågor och utöva tillsyn enligt balkens bestämmelser.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljööverdomstolen har begärt yttranden från Statens naturvårdsverk, Sveriges kommuner och landsting, Svenska renhållningsverksföreningen samt Återvinningsindustrierna.

Naturvårdsverket

I 15 kap. 2 § fastslås att med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. Hushållsavfall är alltså för det första "avfall som kommer från hushåll". För det andra är det "därmed jämförligt avfall" från annan verksamhet. I förarbetena (prop. 1997/98:45 del 2 s. 184 f.) framhålls följande i fråga om begreppet därmed jämförligt avfall ”Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall". Genom bestämmelsens andra led "därmed jämförligt avfall från annan verksamhet" bör, enligt verkets tolkning av ovanstående förarbeten, såväl avfallets uppkomst som dess egenskaper vara av betydelse för om avfallet är hushållsavfall eller inte. Som framhålls i förarbetena är för "jämförligheten" av avgörande betydelse att avfallet "i renhållningssammanhang" är jämförligt med avfall från hushåll samt att det uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig i en lokal eller anläggning. Begreppet "renhållningssammanhang" är inte definierat i lag eller förarbeten men bör enligt verket kunna likställas med det i lagen definierade begreppet "hantering", dvs. de led av avfallshantering som regleras i miljöbalken. För hanteringen av avfall är dess egenskaper av betydelse. Det jämförliga avfallet ska enligt förarbetena uppkomma endast som en följd av att människor vistas i en lokal eller anläggning oavsett verksamhet eller ändamål. Det ska vara själva "uppehållandet", vistelsen, som ger upphov till avfall.

Avfall från sjukhus bör mot denna bakgrund kunna innehålla såväl hushållsavfall som annat avfall. Det avfall som uppkommer som en följd av sjukvårdsverksamheten bör inte betraktas som hushållsavfall. Exempelvis bör avfall från operationer, undersökningar, forskning, undervisning och liknande inte vara att betrakta som hushållsavfall. Sådant avfall uppkommer som en följd av verksamheten och inte av att människor vistas i en lokal eller anläggning oavsett verksamhet eller ändamål.

Avfall som uppkommer i caféer, restauranger, personalmatsalar, personalutrymmen, dagrum, väntsalar och andra allmänna utrymmen bör dock vara att betrakta som hushållsavfall, eftersom det till sina egenskaper är jämställigt med avfall från hushåll och då det uppkommer genom människors vistelse i lokalen, oavsett verksamhet och ändamål.

Avfall klassificeras visserligen enligt avfallsförordningens bilaga 2 men klassningen ger enligt vår bedömning inte något stöd för att klargöra ansvarsförhållanden vad gäller hanteringen av hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Sveriges kommuner och Landsting

Kommunens allmänna skyldighet enligt 15 kap 8 § miljöbalken att svara för att hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning är begränsad på så sätt att den gäller "om det behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen". Varje kommun bestämmer inom bestämmelsens ramar vilken omfattning kommunens avfallstransporter skall ha. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras skall den ta hänsyn till fastighetsinnehavares och nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om sitt avfall på ett ur hälso- och miljöskyddssynpunkt godtagbart sätt.

Begreppet hushållsavfall definieras i 15 kap 2 § MB som avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. Definitionen är i princip lika med den som fanns i 1 § renhållningslagen (1979:596). Den enda skillnaden är att 1 § renhållningslagen saknade uttrycket "från annan verksamhet" vilket inte innebär någon skillnad i sak. Det avfall som omfattas av nämndens föreläggande är avfall som skall anses som ”därmed jämförligt avfall från annan verksamhet”. Avfall som uppkommer i ett personalrum eller i ett väntrum är enligt vår mening just sådant avfall som till sin typ är jämförbart med avfall som uppkommer i hushållen. Avfallet är alltså inte direkt kopplat till det avfall som uppstår i den verksamhet, i detta fall hälso- och sjukvård, som bedrivs i lokalerna.

De avfallskategorier som finns i bilaga 1 till avfallsförordningen och de avfallsslag som finns i bilaga 2 i samma förordning tar sikte på att klassificera avfallet i grupper och räkna upp de avfallsslag som hör till de olika kategorierna. Klassificeringen har inte direkt betydelse för vem som ansvarar för att transportera och bortskaffa ett visst avfall. Att miljöbalken har en definition av hushållsavfall som ligger till grund för uppdelningen av ansvaret för transport och bortskaffande av de avfallsslagen strider inte mot den EG-rättsliga klassificeringen.

Renhållningsverksföreningen har lämnat allmänna sypunkter på renhållningsansvaret, men med hänvisning till sin policy att inte uttala sig eller engagera sig i enskilda ärenden avstått från att lämna synpunkter i målet.

Återvinningsindustrierna

Inom de berörda verksamheterna bedrivs sjukvårdsverksamhet, dvs. vård av människor. Att bedriva sjukhus är en verksamhet och allt avfall som upp kommer från en verksamhet är verksamhetsavfall. Även en restaurang inom sjukhusområdet, caféer, entréer, väntrum mm ingår i dessa verksamheter och avfallet bör klassas som verksamhetsavfall som därmed skall konkurrensutsättas.

Mot bakgrund av de EG-rättsliga aspekterna bör det göras en restriktiv tolkning av vad monopolet omfattar, inte minst med hänsyn till att det överhuvudtaget inte finns några hälso- eller miljöskäl som talar för en extensiv tolkning av begreppet med hushållsavfall jämförligt avfall.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Tillämpliga regler

Genom den kommunala renhållningslagen (1970: 892) fick kommunerna ett principiellt ansvar för att omhänderta hushållsavfall. Syftet var att öka det allmännas inflytande över renhållningen för att motverka den tilltagande nedskräpningen. Renhållningslagstiftningen har därefter omarbetats vid ett antal tillfällen, men kommunernas principiella skyldighet att omhänderta hushållsavfall har endast ändrats såtillvida att avfall som omfattas av producentansvar numera undantas. I 15 kap. 8 § miljöbalken föreskrivs i enlighet härmed, att varje kommun skall, med undantag för avfall som omfattas av producentansvar, svara för att hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning om det behövs för att tillgodose såväl skyddet av människors hälsa och miljön som enskilda intressen. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Vidare föreskrivs att kommunen i sin planering och i sina beslut skall beakta att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slags bebyggelse. I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar fastighetsinnehavare själva får ta hand om hushållsavfall som uppkommer hos dem.

I 15 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs att det för varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller inom kommunen. Där skall särskilt anges de förutsättningar under vilka fastighetsinnehavare själv får ta hand om avfallet.

Med hushållsavfall avses enligt 15 kap. 2 § miljöbalken avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

När avfall skall transporteras bort genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 18 § första stycket miljöbalken avfall inte komposteras eller på annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsägaren eller nyttjanderättsinnehavaren. Undantag gäller dock enligt andra stycket samma paragraf om avfallet kan tas om hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vidare gäller enligt tredje stycket att kommunen i enskilda fall får tillåta fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare att själva ta hand om avfall som uppkommer hos dem och som annars skall tas om hand av kommunen om de kan göra detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och det finns särskilda skäl för en sådan dispens. Denna möjlighet till dispens gäller allt avfall som enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tas om hand av kommunen (prop. 1997/98: 45 del 2 s. 194).

Om avfall skall transporteras bort genom kommunens försorg gäller vidare enligt 15 kap. 21 § miljöbalken att någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för ändamålet inte får ta befattning med transporten.

Enligt 2 kap. 1 § renhållningsordningen för Göteborgs stad svarar kommunen för att allt hushållsavfall inom kommunen transporteras till behandlingsanläggning och återvinns eller bortskaffas, med undantag för avfall som skall insamlas och omhändertas av producent. I särskilda dispensbestämmelser i 5 kap.1 § renhållningsordningen anges ett antal specifika fall när undantag från renhållningsordningens föreskrifter kan medges. Därutöver får, enligt 5 kap. 2 § renhållningsordningen även i övrigt, om särskilda skäl föreligger, dispens medges från nämnda föreskrifter.

Miljönämnden har hävdat att det avfall som nu är föremål för prövning utgör avfall från annan verksamhet jämförligt med avfall från hushåll och att regionen därför är skyldig att låta kommunen svara för borttransporten. En sådan ordning torde förutsätta att det brännbara avfallet från sjukhusen sorteras i två olika fraktioner, vilket ej sker i dag. Regionen har å sin sida menat att avfallet i fråga inte utgör hushållsavfall utan s.k. verksamhetsavfall som regionen själv ansvarar för.

I förarbetena till miljöbalken sägs, att med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Där anges vidare, att det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel nämns avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall (prop. 1997/98: 45 del 2 s. 185 ). Jämförligheten knyter an dels till avfallets härkomst (att det uppstår i lokaler mm där människor uppehåller sig) dels till uttrycket renhållningssammanhang. Av förarbetena till tidigare gällande renhållningslagstiftning, framgår att det närmast är nedskräpningsaspekten som därvid åsyftas ( se bl a prop. 1978/79 : 205 s. 10 och 14). Avfall från annan verksamhet skall således från nu nämnd utgångspunkt räknas som hushållsavfall om det har en potential att skräpa ner på samma sätt som avfall från hushåll har.

Frågan om vem som skall ansvara för bortforslingen av avfall bestäms enligt miljöbalken med utgångspunkt från begreppet hushållsavfall. Bestämmelserna i avfallsförordningen (2001:1063) om avfallsslag m.m. ger ingen vägledning i denna ansvarsfråga. Nämnda bestämmelser ger heller inga besked i frågor kring hur de olika avfallsslagen skall hanteras.

Hushållsavfall

Även om det i målet aktuella avfallet i viss utsträckning kan antas präglas av den verksamhet som bedrivs vid sjukhusen har det inte framkommit att avfallet vad gäller härkomst och karaktär i väsentliga avseenden avviker från avfall som uppstår i andra slag av lokaler och anläggningar till följd av att människor vistas där. Miljööverdomstolen anser därför att avfallet är jämförligt med avfall från hushåll. Det utgör därmed hushållsavfall enligt den i miljöbalken givna definitionen.

Hantering av avfallet

Den övergripande fråga som parterna inte är överens om, gäller emellertid vem som skall ha ansvar för hanteringen av det aktuella avfallet - kommunen eller landstinget. Den argumentation som förts i målet gäller endast själva klassificeringen av avfallet. Det förhållandet att avfallet klassats som hushållsavfall innebär inte att avfallet under alla förhållanden måste transporteras bort genom kommunens försorg, även om det föreligger en stark presumtion för detta. Kommunens bortforslingsskyldighet i fråga om hushållsavfall gäller om det behövs för att för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen. Bortforslingsskyldigheten är således inte absolut.

Renhållningsordningen för Göteborgs stad innehåller en generell möjlighet till undantag från föreskrifterna i renhållningsordningen om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen får förstås så att den skall tillämpas restriktivt. Vid en prövning av undantag måste dock de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet prövas mot behovet av borttransport i kommunal regi enligt föreskrifterna i 15 kap. 8 § miljöbalken och dispensbestämmelsen i 15 kap. 18 § tredje stycket samma balk. Vidare måste de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken beaktas vid en sådan prövning. Av betydelse är även den uttryckliga skyldigheten för avfallsinnehavare enligt 15 kap. 5 a § miljöbalken att se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt.

Utformningen av föreläggandet

När förelägganden meddelas avseende hantering av avfall skall, liksom i andra sammanhang, det allmänna kravet iakttas att ett föreläggande måste utformas på ett sådant sätt att det klart framgår vad den förelagde har att iaktta.

Miljönämndens föreläggande i nu aktuell del har såvitt framkommit felaktigt utgått från att den kommunala bortforslingsskyldigheten är absolut. Hänvisningen i föreläggandet, att avfallet från nämnda utrymmen skall hanteras som med hushållsavfall jämförligt avfall enligt kap 20 i bilaga 2 till avfallsförordningen framstår vidare som oklar, eftersom nämnda kapitel inte ger någon vägledning om hur avfallet skall hanteras och ej heller om vem som skall ansvara för hanteringen.

Miljönämndens beslut bör vid angivna förhållanden upphävas och målet återförvisas till miljönämnden för förnyad handläggning. Därmed bör även länsstyrelsens beslut och miljödomstolens dom undanröjas. Miljööverdomstolen erinrar om att Västra Götalands läns landsting har möjlighet att ansöka om dispens från skyldigheten att lämna det i målet aktuella avfallet till kommunen för bortforsling.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Liselotte Rågmark och miljörådet Rolf Svedberg samt adjungerade ledamoten Gregor Holmgren, referent. Enhälligt.

______________________________________

BILAGA

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Västra Götalands läns landsting/Västra Götalandsregionen, 232100-0131 Regionens Hus, 462 80 Vänersborg

Ombud: E-B.Z.

MOTPART

Miljönämnden i Göteborgs kommun Karl Johansgatan 23-25, 414 59 Göteborg

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Västra Götalands läns beslut den 22 oktober 2004 i ärende nr 505-88415-2003; se bilaga 1

SAKEN

Avfallshanteringen på Högsbo, Östra och Sahlgrenska sjukhusen i Göteborgs kommun.

_____________

DOMSLUT

Med bifall till överklagandet föreskriver miljödomstolen att punkt 1 i Miljönämndens föreläggande den 27 november 2003 skall ha nedan angivna lydelse.

- Avfall från kök, restauranger, caféer och personalmatsalar ska hanteras som ”med hushållsavfall jämförligt avfall” enligt kapitel 20 i bilaga 2 till avfallsförordningen (2001:1063). En plan på hur denna hantering skall genomföras på Högsbo, Östra och Sahlgrenska sjukhusen ska inges till Miljöförvaltningen senast den 30 mars 2006.

I övrigt gäller Miljönämndens föreläggande oförändrat.

_____________

BAKGRUND

Miljönämnden i Göteborgs kommun förelade i beslut den 27 november 2003 SU/Västfastigheter att, såvitt nu är ifråga, hantera avfall från kök, restauranger, caféer, personalmatsalar, personalutrymmen samt allmänna utrymmen där patienter och allmänhet kan vistas t.ex. väntrum, dagrum och entréer som med ”hushållsavfall jämförligt avfall” enligt kap 20 i bilaga 2 till avfallsförordningen (2001:1063) samt ålade SU/Västfastigheter att senast den 28 maj 2004 inkomma med en plan på hur denna hantering ska genomföras på Högsbo, Östra och Sahlgrenska sjukhusen.

Västfastigheter överklagade men Länsstyrelsen i Västra Götaland avslog i beslutet den 22 oktober 2004 överklagandet. Den dag då föreläggandet skulle ha fullgjorts flyttades dock fram till den 15 april 2005.

YRKANDEN M.M.

Västra Götalands läns landsting/Västra Götalandsregionen, i fortsättningen Regionen, har yrkat att föreläggandet ändras på så sätt att endast avfall från kök, restauranger, caféer och personalmatsalar skall betraktas som ”med hushållsavfall jämförligt avfall”.

Miljönämnden har bestritt ändring.

Regionen har utvecklat överklagandet enligt bl.a. följande. I skälen för länsstyrelsens beslut anges att det avfall som uppkommer på de platser som omfattas av föreläggandet har mer gemensamt med hushållsavfall än typiskt avfall från sjukvård och att detta har framkommit genom den undersökning som SU/Västfastigheter gjorde på uppdrag av miljöförvaltningen. Avfallet är därför inte särskilt förknippat med vårdverksamheten och omfattas inte särkilt av någon av underkategorierna i kapitel 18 i bilaga 2 till avfallsförordningen.

Regionen instämmer inte i denna slutsats. Enligt Regionens uppfattning faller det avfall, med undantag av avfall från kök, restauranger, caféer och personalmatsalar, som uppstår inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset inom definitionen i kapitel 18 i bilaga 2 till avfallsförordningen "Avfall från sjukvård och veterinärverksamhet och/eller därmed förknippad forskning (utom köks- och restaurangavfall utan direkt anknytning till patientbehandling)". En tolkning av ordalydelsen borde leda till att allt avfall som uppkommer på sjukhusen, förutom köks- och restaurangavfall utan direkt anknytning till patientbehandling, faller inom detta kapitel eftersom källan som ger upphov till avfallet är sjukvårdsverksamhet. Undersökningen som SU/Västfastigheter genomförde innebar att innehållet i de sopsäckar vari sjukhusets avfall samlas undersöktes. Av texten under rubriken "Beredning" i miljönämndens föreläggande framgår att avfallet i sopsäckarna till största delen bestod av sjukhusrelaterat förbruknings- och behandlingsmaterial, alltså verksamhetsavfall från sjukvård. Av texten framgår inte vilket innehåll sopsäckarna från olika utrymmen har.

Länsstyrelsen anger också som skäl för sitt beslut att kraven i föreläggandet inte är orimliga att uppfylla med hänsyn till de kostnader som kan uppstå till följd av föreläggandet. Regionens uppfattning är dock att föreläggandet strider mot miljöbalkens skälighetsprincip eftersom det enligt Regionens bedömning krävs omfattande ombyggnads- och investeringsåtgärder för att möta kraven i föreläggandet. Kostnaderna för uppdelning i två fraktioner på Sahlgrenska sjukhuset har Regionen beräknat till 6 100 000 kronor. I beloppet ingår inte kostnaderna för ombyggnad av försörjningsbyggnad, extra personal och ny truck. I detta sammanhang önskar Regionen framhålla värdet av ett besök på plats för att studera vilka effekter föreläggandet får.

Vid ett möte 2004-11-12 med Miljöförvaltningen i Göteborg framkom också att det förs en allmän diskussion om att utsträcka tolkningen av "med hushållsavfall jämförligt avfall" till att också omfatta det avfall som uppstår till följd av "boendet" inom sjukhuset. Detta kan innebära att det avfall som definieras som verksamhetsavfall i miljönämndens föreläggande inom en relativt snar framtid kommer att klassas om till "med hushållsavfall jämförbart avfall". En sådan tolkning skulle medföra att de investeringar och ombyggnader som krävs för att uppfylla dagens föreläggande blir helt utan värde. I dagens hårt ekonomiskt pressade sjukvård är det ytterst angeläget att vidtagna investeringar och ombyggnader är motiverade. Regionen vill också framföra att föreläggandet inte medför förbättrade miljöeffekter inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hanteringen av avfallet från sjukhusens miljöstationer till förbränning i Sävenäs avfallsförbränningsanläggning är identisk oavsett om avfallet klassas som "med hushållsavfall jämförbart avfall" eller som verksamhetsavfall. Det samlade transportarbetet för avfallshanteringen kommer dessutom att öka om föreläggandet följs. Miljöbelastningen från tung trafik ökar inne på sjukhusområdena eftersom det tillkommer hämtningsställen för avfall.

Regionen anser att ett allmänt förtydligande av EWC-kodernas tillämpning och status i förhållande till övrig miljölagstiftning är önskvärd då det saknas en tydlig vägledning för klassningen av sjukhusens avfall. Regionen har noterat att Naturvårdsverket i en nyligen presenterad rapport om marknaden för avfallshantering (Rapport 5408, september 2004) med hänvisning till att det saknas någon entydig definition för vad som skall innefattas i verksamhetsavfall, avser att ta fram en vägledning i frågan.

Miljönämnden har som sin mening uttalat att det inte framkommit något i överklagandet som medför att nämnden ändrar ställningstagandet i föreläggandet. Nämnden har som förtydligande tillagt följande. Av 15 kap. 2 § miljöbalken följer att med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. I prop. 1997/98:45, del 2, s. 185, anges att ”med hushållsavfall jämförligt avfall” är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel anges i propositionen avfall från personalmatsalar, restaurang och toalettavfall. Nämnden anser att avfall från kök, restauranger, caféer, personalmatsalar, personalutrymmen samt allmänna utrymmen där patienter och allmänhet kan vistas, t.ex. väntrum, dagrum och entréer är avfall som är jämförligt med hushållsavfall. Enligt 15 kap. 8 § miljöbalken är kommunen skyldig att transportera bort och återvinna eller bortskaffa hushållsavfall inom kommunen. Vidare följer av 21 § i samma kapitel att om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får inte någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten.

DOMSKÄL

Kommunens bortforslingsmonopol omfattar förutom hushållsavfall även med hushållsavfall jämförligt avfall. Vad som skall avses med hushållsavfall jämförligt avfall är inte närmare angivet. Avfall från olika slag av verksamheter torde enligt miljödomstolens bedömning i regel inte vara att hänföra till med hushållsavfall jämförligt avfall. Endast sådant avfall från verksamheter är jämförbart med hushållsavfall som är av i huvudsak samma art som hushållsavfall. Detta gäller framförallt restprodukter som uppkommer som en direkt följd av att människor vistas inom en anläggning. Däremot är avfall som utgör rester från den särskilda hanteringen som förekommer i verksamheten inte att anse som med hushållsavfall jämförligt avfall.

I förevarande fall uppstår merparten av avfallet som en direkt följd av att människor vistas inom anläggningen. Det är dock fråga om avfall som är hänförligt till den verksamhet som bedrivs. Enligt miljödomstolens bedömning talar mot bakgrund av det anförda såväl praktiska som ekonomiska och smittskyddsskäl för att endast köks- och restaurangavfall skall anses som med hushållsavfall jämförligt avfall.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande skall ges in till Vänersborgs tingsrätt, miljödomstolen, senast den 18 oktober 2005 och vara ställt till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen. Prövningstillstånd krävs.

Jonas Sandgren

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Jonas Sandgren och miljörådet Staffan Lagergren. Föredragande har varit beredningsjuristen Eva Högmark.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-12-18

Målnummer:
M7670-05