Strandskyddsdispens-----Del av en byggnad som var en redskapsbod för fisket hade sen början av 1970-talet använts som bostad. När dispens söktes för att bygga om resten av byggnaden till bostad fann länsstyrelsen att dispens från strandskyddsbestämmelserna inte krävdes. Den kommunala nämnden överklagade till miljödomstolen och till Miljööverdomstolen. Den senare domstolen konstaterade att bostadsanvändningen av redskapsboden redan tidigt hade utsläckt allemansrätten och att ombyggnaden av resten av byggnaden inte skulle innebära någon nämnvärd ytterligare inskränkning av allemansrätten varför åtgärden saknade betydelse från strandskyddssynpunkt. MÖD fann lika med underinstanserna att ombyggnaden inte krävde dispens från strandskyddsbestämmelserna.


Lagrum:
7 kap. 16 § och 25 § miljöbalken (1998:808)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 21 juli 2005 i mål nr M 459-05, se bilaga A

KLAGANDE

Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommun 615 80 Valdemarsvik

Ombud: HN

MOTPART

1. CGH

2. Länsstyrelsen i Östergötlands län 581 86 Linköping

SAKEN

Strandskydd m.m.

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

____________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommun (nämnden) har yrkat - som det får uppfattas - att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens dom och länsstyrelsens i Östergötlands län meddelande 2005-02-07 i ärende nr 521-14830-04 samt visa målet åter till länsstyrelsen för erforderlig prövning av ansökan om strandskyddsdispens.

CGH och länsstyrelsen har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nämnden

Grund för överklagandet är det faktum att miljödomstolen har fattat beslut att inte pröva strandskyddet på felaktiga förutsättningar. När miljödomstolen i sak inte gör annan bedömning än länsstyrelsen innebär det att även miljödomstolen utgår ifrån att byggnaden skulle ha varit inredd för bostadsändamål redan före reservatets tillkomst 1973. Den uppgiften är felaktig.

Faktum är att byggnaden har används som arbetslokal för det yrkesmässiga fisket till i vart fall in på 90-talet. I slutet på 80-talet fanns det i byggnaden en köksvrå och enkla tältsängar för tillfällig övernattning. Dessa anordningar fyllde behoven av enkel mathållning och vila i samband med yrkesutövningen. Familjen A hade sin bostad i en byggnad i byn.

I en skärgårdskommun som Valdemarsvik är trycket på sjönära boende påtagligt. En i övrigt strikt tillämpning av förbudet att bygga strandnära ökar benägenheten att nyttja tidigare uppförda ekonomibyggnader för bostadsändamål. Speciellt båthus och sjöbodar som har tillkommit som arbets- och förvaringslokaler för yrkesfiskets behov är eftertraktade byggnader att omvandla till bostäder. I många av dessa arbetslokaler kan man på likvärdigt sätt hävda att det har funnits inrättningar för enkel mathållning, hygien och övernattningsmöjligheter. Det ligger i tiden att dessa byggnaders värde för bosättning vida överstiger nyttan de gör för ett allt mer tynande yrkesfiske. Om miljödomstolens utslag skulle bli vägledande vid likartade framtida bedömningar så skulle det föra med sig att många båthus och sjöbodar undslipper strandskyddsprövningen när de ska nyttjas för bostadsändamål.

CGH

Nämnden har fel när man påstår att den aktuella byggnaden inte använts som bostad utan varit arbetslokal för det yrkesmässiga fisket in på 1990-talet. Rörande byggnadens användning åberopar han ett brev från SA, daterat den 21 januari 2005, och en skrivelse den 8 februari 2006 undertecknad av fem personer som bott på Torrö sedan 1960-talet. Innehållet i SAs brev överensstämmer med sanningen. I nämndens överklagande finns inte några källhänvisningar eller bevis för påståendet att byggnaden inte använts till bostad.

År 1999 uppfördes en plåthall för fiskets redskap med isolerat utrymme för reparationer av fiskeredskap. Detta har medfört att utrymmen som tidigare används till fiskeredskap inte längre fyller någon funktion. Fastigheten förvärvades i juni 2004. Då boden är ihopbyggd med bostadshuset så föll det sig naturligt att ansöka om byggnadslov för ändrad användning av den del av byggnaden som är bod då huvudentrén går därigenom. Fastigheten X 1:10 är en bebyggd lantbruksenhet och vi bedriver yrkesmässigt fiske på fastighetens vatten. För att kunna verka samt bedriva näringsverksamhet på fastigheten X 1:10 krävs ett ändamålsenligt boende. En ombyggnad av den del av byggnaden som ej längre används till redskap skulle inte påverka miljön vare sig visuellt eller miljömässigt.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen hänvisar till sitt yttrande den 11 november 2005 till miljödomstolen. Enligt detta har länsstyrelsen som grund för sitt ställningstagande den 7 februari 2005 ett antal uppgifter som styrker att den aktuella byggnaden varit inredd för och använts för bostadsändamål sedan lång tid tillbaka. Tyngst väger den förre ägarens skrivelse av den 21 januari 2005 där han intygar och vittnar om att byggnaden varit bostad sedan omkring 1970-talet. Han säger sig även kunna presentera flera Torröbor som styrker detta. Även ett antal tjänstemän på länsstyrelsen säger sig ha besökt byggnaden och att denna byggnad innehåller en bostadsdel, när detta nyttjande har sitt ursprung är dessa personer osäkra på - men att det har varit så en längre tid är klart. Valdemarsviks kommun har dessutom upprättat en byggnadsinventering den 19 mars 1998 där man uppger att fastigheten X 1:10 lotten A består av två enbostadshus och att det ena bostadshuset är sammanbyggt med en uthusdel. Länsstyrelsen anser sammantaget att man inte kan bortse från alla dessa uppgifter som vittnar om att byggnaden inrymt en bostadsdel sedan lång tid tillbaka och länsstyrelsen gör därför den bedömningen att dispens från reservatsföreskrifterna och strandskyddsbestämmelserna ej behövs.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

I brevet den 21 januari 2005 till CGH uppger SA bl.a. följande. SAs far GA uppförde troligen år 1961 en hombod. Omkring år 1970 byggde han till homboden med en bostadsdel. Detta hus har sedan omkring år 1970 och fram till 1993 nyttjats som kombinerad bostad och ekonomibyggnad av hans föräldrar från maj till oktober varje år. Om detta har myndigheterna haft vetskap. Företrädare för kommunen och länsstyrelsen var ofta på besök hos hans far. Från år 1994 har SA och hans familj bott permanent i huset där de också varit mantalsskrivna.

Fem personer som tagit del av SAs brev har i skrivelsen den 8 februari 2006 uttalat att de tycker att tidsangivelser på boende som SA uppgivit stämmer med de eventuella om- och tillbyggnader som gjorts genom åren.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Enligt Miljööverdomstolen finns inte anledning att ifrågasätta de uppgifter som SA lämnat, nämligen att den byggnad varom fråga är i målet använts som bostad sedan början av 1970-talet. Även om en del av byggnaden använts som redskapsbod har användningen som bostad inneburit att allemansrätten i närheten av byggnaden varit utsläckt sedan den tiden. Detta har gällt även om tillstånd till den ursprungliga ombyggnaden av homboden inte lämnats av länsstyrelsen som dock enligt vad utredningen visar känt till förhållandena utan att ingripa.

En grundläggande princip som har vunnit hävd i svensk rätt och som kommit till uttryck i 7 kap. 25 § miljöbalken är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen.

Med hänsyn till vad nu har anförts och då den nu aktuella ombyggnaden av resten av redskapsboden till bostad enligt Miljööverdomstolen inte kan anses innebära någon nämnvärd ytterligare inskränkning av allemansrätten får ombyggnaden anses sakna betydelse från strandskyddssynpunkt. Lika med miljödomstolen och länsstyrelsen finner Miljööverdomstolen att ombyggnaden inte kräver dispens från strandskyddsbestämmelserna i miljöbalken. Inte heller krävs dispens från reservatsbestämmelserna. Nämndens överklagande kan därför inte bifallas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anders Holmstrand, Eva Wagner och Henrik Runeson samt f.d. hovrättsrådet Arne Kardell, referent. Enhälligt

________________________________

BILAGA A

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Valdemarsviks kommun genom Miljö- och byggnämnden, 615 80 VALDEMARSVIK

MOTPART

1. Länsstyrelsen i Östergötlands län, 581 86 LINKÖPING

2. CGH

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Östergötlands läns meddelande den 7 februari 2005, dnr 521-14830-04, se bilaga 1

SAKEN

Strandskydd m.m.

____________

BESLUT

Miljödomstolen avslår överklagandet.

YRKANDE M.M.

Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommun har yrkat - som det får uppfattas - att Miljödomstolen upphäver Länsstyrelsens meddelande att inte pröva en ansökan om strandskyddsdispens för ändring av del av byggnad från förrådslokal till bostad och visar målet åter till Länsstyrelsen för erforderlig prövning.

DOMSKÄL

Länsstyrelsens meddelande 2005-02-07 att den av H redovisade ändringen av befintlig byggnad inte fordrar dispens från strandskyddsbestämmelserna eller undantag från reservatsbestämmelserna får, trots att det inte uttryckligen framgår, ses som ett överklagbart beslut i frågan. Kommunen äger rätt föra talan mot ett sådant beslut.

I sakfrågan gör Miljödomstolen inte någon annan bedömning än vad Länsstyrelsen gjort. Överklagandet skall avslås.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (prövningstillstånd krävs)

Överklagande senast den 11 augusti 2005.

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

I detta avgörande har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, ordförande, och miljörådet Bertil Varenius. Föredragande har varit Kenneth Pettersson.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-09-04

Målnummer:
M6175-05