Strandskyddsdispens-----En fastighetsägare ansökte om dispens från strandskyddet på en ö i samma område som varit föremål för Regeringsrättens prövning i det s.k. Mättinge-målet (RÅ 1996 ref. 44). Såväl länsstyrelsen, miljödomstolen som Miljööverdomstolen (MÖD) avslog ansökan. MÖD uttalade att vid avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena i ett mål om strandskydd ska den s.k. proportionalitetsprincipen tillämpas. Vid tillämpningen av den principen bör man ta hänsyn till den samlade effekten av en omfattande dispensgivning, vilket särskilt får betydelse i tätortsnära områden (jfr. RÅ 1997 ref. 59). MÖD pekade därefter på att den aktuella ön ligger i ett område som har stor betydelse för såväl naturvården som det rörliga friluftslivet. Då fastighetsägaren inte hade angivit några särskilda skäl och en dispens skulle vara oförenlig med strandskyddets syfte avslogs överklagandet.


Lagrum:
7 kap. 13 §, 16 §, 18 §, 25 § och 26 § miljöbalken (1998:808)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-11-15 i mål nr M 69-02, se bilaga A

KLAGANDE

M H

Ombud

Advokaten H A

MOTPART

Länsstyrelsen i Södermanlands län, 611 86 NYKÖPING

SAKEN

Strandskyddsdispens

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

_________________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

M H har yrkat att Miljööverdomstolen skall bifalla hennes ansökan om strandskyddsdispens. Hon har även yrkat att Miljööverdomstolen håller syn på den aktuella fastigheten och den omgivande skärgården.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har utöver vad som anförts vid miljödomstolen tillagt i huvudsak följande.

M H

Grannarna till MH har under åren beviljats bygglov och strandskyddsdispens samtidigt som hon har förvägrats detta. Särskilt påtagligt är detta under senare år, då enligt uppgift från lokalpressen nästan 90 % av alla ansökningar under viss tid bifallits. Detta är orättvist i förhållande till M H. Orättvisan blir än mer påtaglig när det visar sig att dessa förhållanden leder till ett mycket högt taxeringsvärde för M Hs fastighet. Detta är ett väsentligt ingrepp i den äganderättsprincip som skyddas av Europakonventionen. Länsstyrelsen synes inte ha beaktat det prejudikatvärde som måste tillmätas det s.k. Mättingemålet (RÅ 1996 ref. 44). Detta, tillsammans med miljödomstolens enkla domskäl, innefattar en kränkning av rätten till effektiv domstolsprövning, som också den skyddas av Europakonventionen.

Länsstyrelsen

Klagandens påstående att dispenser meddelats i stor utsträckning i den aktuella delen av Södermanlands skärgård stämmer inte. Länsstyrelsen handlägger sedan år 1992 strandskyddsdispenserna i Trosa kommun. Stor restriktivitet tillämpas och de dispenser som medges gäller huvudsakligen bryggor och komplement- eller ersättningsbyggnader på redan befintliga tomter. På grund av den aktuella skärgårdens stora betydelse för friluftslivet gäller utvidgat strandskydd till 300 meter för bl.a. alla öar. En förutsättning för att områdets värden skall bibehållas är att dess oexploaterade delar inte bebyggs. Det omnämnda Mättinge-målet har likheter med det förevarande på så vis att det gäller samma kustområde. Granholmen är emellertid av riksintresse för naturvården, vilket inte gällde för det område som Regeringsrätten bedömde.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

De förhållanden som klaganden avser att belysa med syn på fastigheten och dess omgivningar är inte ifrågasatta i målet. Mot denna bakgrund anser Miljööverdomstolen att syn skulle sakna betydelse för prövningen och har därför med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken (MB) avgjort målet efter föredragning.

Strandskyddsdispenser får enligt 7 kap. 18 och 26 §§ MB medges endast om det finns särskilda skäl och om det är förenligt med strandskyddets syfte. Strandskyddet syftar till att trygga strandområdena från bebyggelse till fromma för allmänhetens friluftsliv och för bevarandet av goda livsvillkor för djur- och växtliv. En grundläggande tanke med strandskyddet är att dispensgivningen skall vara restriktiv och skyddet långsiktigt.

Vid prövning av dispens från strandskyddet skall enligt 7 kap. 25 § MB hänsyn tas även till enskilda intressena. En inskränkning i enskildas rätt att använda mark eller vatten får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med strandskyddet skall tillgodoses.

Vid avvägningen mellan de allmänna och de enskilda intressena skall den s.k. proportionalitetsprincipen tillämpas (se bl.a. prop. 1997/98:45 del 1 s. 321). Vid tillämpningen av den principen finns det skäl att ta hänsyn till den samlade effekten av en mer omfattande dispensgivning i den aktuella trakten, en omständighet som gör sig särskilt gällande i tätortsnära områden med både stort exploateringstryck och frekvent friluftsliv (jfr RÅ 1997 ref. 59).

Granholmen ligger i ett område som är av särskild betydelse för både naturvården och det rörliga friluftslivet. I likhet med miljödomstolen anser Miljööverdomstolen att vad klaganden anfört inte utgör sådana särskilda skäl som krävs för att dispens skall kunna medges. Att medge den ansökta dispensen skulle inte heller vara förenligt med syftet med det bebyggelseförbud som strandskyddet innebär. Av vad som framgår ovan är ett avslag också förenligt med proportionalitetsprincipen.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Liselotte Rågmark och adjungerade ledamoten Jan Darpö, referent. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-11-25

Målnummer:
M10820-02