Renhållningsavgift-----En fastighetsägare ägde en fritidsfastighet som utnyttjades i begränsad omfattning. Dispens lämnades från sophämtning, dvs. befrielse gavs från skyldigheten att till kommunen lämna avfall för bortforsling och slutlig behandling. När det gällde s.k. utsorterat avfall (bl.a. farligt avfall och restmetall) skulle detta lämnas till den kommunala återvinningsgården eller hämtas vid fastigheten minst en gång per år. Frågan i målet gällde om dispensen medförde att inte heller grundavgift, som tas ut för att bekosta återvinningsstationer, transporter och behandling av sådant avfall, skulle erläggas. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att utrymmet enligt 27 kap. 4 § miljöbalken för en kommun att ta ut renhållningsavgift vidgats något jämfört med vad som gällde enligt praxis under renhållningslagen (jmf RÅ 1995 ref. 62). MÖD konstaterade att det vid nyttjandet av fastigheten uppkom avfall som inte omfattades av dispensen och som fastighetsägaren inte själv kunde omhänderta på ett godtagbart sätt. Kommunen hade därför rätt att ta ut grundavgift. Jfr MÖD 2003:115 (M 8540-02)


Lagrum:
15 kap. 8 §, 11 §, 18 § samt 27 kap. 4 § miljöbalken (1998:808); Artikel 1 i Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall i lydelse enligt 91/156/EEG
MÖD 2003:117

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-11-24

Målnummer:
M8542-02