Tillstånd till anläggning för ytjordvärme-----En anläggning för ytjordvärme skulle lokaliseras 200 meter från en kommunal grundvattentäkt. Risk för läckage av köldbärarvätska bedömdes kunna skada vattentäkten, bl.a. då grundvattenströmmarna gick från fastigheten till täkten. Risken ansågs inte försumbar ens om det vidtogs försiktighetsåtgärder. Värmeförsörjning antogs kunna lösas på annat sätt. Tillstånd gavs inte och miljönämndens och länsstyrelsens beslut fastställdes.


Lagrum:
2 kap. 3 §, 4 § och 9 § miljöbalken (1998:808)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-04-03 i mål nr M 103-01, se bilaga

KLAGANDE

Miljönämnden i Hörby kommun, 242 80 HÖRBY

MOTPART

KN

SAKEN

Tillstånd till anläggning för ytjordvärme

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens dom och fastställer Miljönämnden i Hörby kommuns beslut den 14 juli 2000 samt Länsstyrelsen i Skåne läns beslut den 9 februari 2001 (dnr 25-22220-00).

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljönämnden i Hörby kommun (miljönämnden) har yrkat att Miljööverdomstolen skall fastställa de av miljönämnden den 14 juli 2000 och Länsstyrelsen i Skåne län den 9 februari 2001 fattade besluten.

KN har fått del av överklagandet men avstått från att yttra sig.

Miljööverdomstolen, som den 5 april 2002 meddelat prövningstillstånd i målet, har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljönämnden har åberopat följande grunder till stöd för sitt överklagande.

1. Konsekvenserna av domen riskerar att motverka de av riksdagen beslutade nationella miljömålen.

2. Domen följer inte Naturvårdsverkets råd och anvisningar för denna typ av anläggningar inom vattenskyddsområde.

3. De geologiska förutsättningarna på platsen borde utgöra grunden för domen. I domen har inga geologiska ställningstaganden/avvägningar gjorts trots att detta är avgörande bl.a. vad gäller lokaliseringsprincipen i miljöbalken 2 kap. 4 §.

4. Domen redogör inte för de avvägningar som gjorts gentemot miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

Miljönämnden har i huvudsak anfört följande.

De nationella miljömålen - Grundvatten av god kvalitet

Riksdagen beslöt den 28 april 1999 att godkänna regeringens förslag till 15 nationella miljökvalitetsmål (prop. 1997/98:145). Kvalitetsmålen skall vara vägledande för det miljöarbete som sker i Sverige och vid tillämpningen av miljöbalken. Det miljökvalitetsmål som berör grundvattnet innebär följande:

”Grundvatten skall ge en säker och hållbar dricksvattenförsörjning samt bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.” Grundvattnets kvalitet skall inte påverkas negativt av mänskliga aktiviteter som markanvändning, uttag av grus och tillförsel av föroreningar. Det utläckande grundvattnets kvalitet skall vara sådan att det bidrar till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag. Förbrukning eller annan mänsklig påverkan skall inte sänka grundvattennivån så att tillgång och kvalitet äventyras. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation. Sveriges geologiska undersökning, SGU, har till ovanstående miljökvalitetsmål upprättat delmål. Ett sådant är att grundvattenförande geologiska avlagringar av vikt för nuvarande och framtida vattenförsörjning skall ha lagligt skydd mot exploatering som begränsar användningen av vattnet. Detta delmål skall vara uppnått år 2010. Det innebär att grundvattenförande sand- och grusavlagringar liksom sedimentärt och kristallint berg med naturligt eller förstärkt grundvattenflöde, som är eller kan bli av vikt för vattenförsörjningen, har skydd mot exploatering som begränsar användningen av vattnet. - De försiktighetsmått som miljödomstolen nämner är ingen nyhet utan tillämpas redan generellt för alla ytjordvärmeanläggningar som meddelas tillstånd inom Hörby kommun. De utgör ett led i att långsiktigt skydda kommunens grundvatten och minimera de risker som trots allt finns med denna typ av anläggningar. Miljönämnden delar uppfattningen att risken för grundvattenförorening under normala driftsförhållanden är liten. Olyckor kan dock vara svåra att skydda sig emot. Under år 2000 grävdes en köldbärarslang av i Hörby kommun och 100 - 200 liter köldbärarvätska rann ut i marken. Utsläpp av detta slag inom ett område på tunna genomsläppliga jordlager ovanpå en sprickig berggrund kan få allvarliga konsekvenser för grundvattnet. Risker av detta slag kan inte tolereras inom vattenskyddsområde.

Naturvårdsverkets råd och riktlinjer

I Naturvårdsverkets Allmänna Råd 97:2 Kylanläggningar och värmepumpar med ozonnedbrytande köldmedier eller HFC-köldmedier framgår följande:

”Installation av kyl- och värmepumpanläggningar bör undvikas inom skyddsområde för vattentäkt. Om inte bör mängderna använt köldmedium och köldbärare minskas till en nivå som inte riskerar att skada vattenkvaliteten vid ett läckage. Särskilda skyddsföreskrifter kan förekomma för den enskilda vattentäkten”. - I Naturvårdsverkets branschfakta angående värmepumpar från december 1990 anges följande: ”Val av fryspunktsnedsättande kemikalier i köldbärarvätska bör göras med utgångspunkt från deras miljöegenskaper. Teknisk sprit och oorganiska saltlösningar anses vara de minst riskabla frostskyddsmedlen. Från miljösynpunkt bör man sträva efter att helt undvika korrosions- och alghämmare (om inte risken för läckage ökar). Vidare anges att anläggningar inte bör lokaliseras inom skyddsområde för vattentäkt.” - Miljönämnden har i detta ärende följt de centrala myndigheternas råd och anvisningar om att denna typ av värmepumpsanläggningar inte bör tillåtas inom skyddsområde för vattentäkt. Skyddsområdet är inte fastställt ännu men miljönämndens inställning är att om kunskapen finns om de geologiska förutsättningarna så skall man handla därefter.

Geologisk bedömning

Hydrogeologerna på SGU har gjort bedömningen att det finns en spridningsrisk till den kommunala vattentäkten inom det föreslagna skyddsområdet. Jordlagret, bestående av sandig morän, som överlagrar den mer eller mindre sprickiga berggrunden inom skyddsområdet är 3-10 meter tjockt. Vattentäkten är belägen 170 meter från fastigheten i grundvattnets direkta strömningsriktning. Berggrundens sprickighet upptäcktes redan i början på 1990-talet då bekämpningsmedel påträffades i den dåvarande kommunala vattentäkten. Bergborrade vattentäkter i närområdet undersöktes och även här påträffades bekämpningsmedel. Slutsatsen blev att berggrundens sprickighet möjliggjorde snabb och långväga transport med grundvattnet i området. Miljönämndens ställningstagande att inte bevilja tillstånd till denna typ av anläggningar inom av SGU föreslaget skyddsområde har gjorts efter en grundlig geologisk bedömning. Inom andra föreslagna skyddsområden inom Hörby kommun där 20-30 meter täta (lerhaltiga) jordlager överlagrar berggrunden görs en helt annan bedömning. På den i detta ärende aktuella platsen överlagras den sprickiga berggrunden av ett tunt och genomsläppligt ytjordlager med 3-10 meters mäktighet. Dessa förutsättningar utgör grunden för miljönämndens ställningstagande.

Skyddsföreskrifter för vattentäkten

Förslag till skyddsföreskrifter framtagna av SGU, på uppdrag av tekniska nämnden, inkom till miljönämnden den 21 juni 2000. Enligt SGU skall, i de fall då vattenskyddsområdet inte är uppdelat i ett inre och ett yttre skyddsområde, hela området betraktas som inre skyddsområde. Med anledning av dokumenterad kunskap om de geologiska förutsättningarna och SGU:s bedömning om spridningsrisker kan tillstånd till denna typ av anläggningar inte beviljas.

Köldbärare

Köldbärare är enligt definitionen ett medium som används för transport av värmeenergi, normalt utan att ändra aggregationstillstånd. Köldbärare används i indirekta köldmediesystem. Köldbäraren skall inte förväxlas med köldmediet. Ett ämne som inte genomgår någon fas- eller tryckförändring och som används för att överföra värme från den ”kalla sidan” till köldmediet kallas för köldbärare. Vanliga köldbärare är vattenlösningar av etanol som ibland förekommer med vissa tillsatser (t.ex. Brineol, Svedol). En annan vanlig köldbärare är propylenglykol. Kaliumkarbonat, magnesium- och natriumklorid, vissa vegetabiliska oljor eller trialkoholer (t.ex. glycerol i vattenlösning) kan också användas. För lägre temperaturer har koldioxid och vissa saltbaserade köldbärare börjat användas. Vid val av köldbärare bör ämnen med låg toxicitet och i övrigt liten miljöpåverkan eftersträvas. I denna bedömning bör även ligga att välja alternativ med låg toxicitet också vad gäller korrosionshämmare och konserveringsmedel. Vanliga korrosionshämmare är natriumtetraborat (borax), bensotriasol och trietanolamin. Exempel på ämnen som bör undvikas med hänsyn till deras toxicitet är etylenglykol.

Miljö- och hälsoeffekter

Vanliga köldbärare som glykoler eller andra alkoholer är kemikalier som under gynnsamma förhållanden lätt bryts ned. Vid läckage under markytan är nedbrytningen emellertid långsam på grund av låg temperatur och syrebrist. Glykoler och andra alkoholer absorberas obetydligt till markpartiklar, vilket betyder att kemikalierna följer mark- och grundvattnets rörelser. Eftersom nedbrytningen kräver syre bildas en reducerande miljö som kan leda till ökade järn- och manganhalter i vattnet, liksom till produktion av svavelväte som gör vattnet illaluktande. - I köldbärarvätskor där propylenglykol, etanol eller kalciumklorid utgör frostskyddsmedel är tillsatser mot korrosion och algväxt de största riskfaktorerna i händelse av läckage. I regel krävs flera ämnen med olika egenskaper, t.ex. trietanolamin, borax, natriumnitrit och natriumbensoat. Kromater, nitriter och aminer bör undvikas. Vissa nedbrytningsprodukter kan också vara toxiska. - I Naturvårdsverkets nyhetsbrev M-plus nr 6 1998 anges att värmepumpar inom vattenskyddsområden kan utgöra ett hot mot vattentäkterna. Köldbärarna kan förorena grundvattnet, liksom de eventuella föroreningar som kan rinna ner genom borrhålen. Även om köldbäraren är en relativt ofarlig kemikalie, till exempel etanol, så kan ett läckage orsaka bakterietillväxt i grundvattnet.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenområden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till bl.a. målsättningsreglerna i miljöbalken. För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön (2 kap. 4 § miljöbalken).

Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krävas enligt miljöbalken får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas endast om det finns särskilda skäl (2 kap. 9 § miljöbalken). Av förarbetena (prop. 1997/98:45 del 2 s. 26) framgår att redan risken för att skada uppkommer är tillräcklig. Risken får emellertid inte vara försumbar, utan skada eller olägenhet måste kunna förutses med viss sannolikhet.

Den planerade ytjordvärmeanläggningen skulle komma att lokaliseras cirka 200 meter från en befintlig kommunal grundvattentäkt. Vattentäkten försörjer i huvudsak Svensköps samhälle. Såvitt avser de geologiska förhållandena på platsen framgår av SGU:s rapport med förslag till skyddsområde för vattentäkten bl.a. följande. En sandig morän, med flacka ytformer, mellan 5 och 10 meter mäktig, ligger direkt på berggrunden. Berggrundens övre delar är oftast påverkade av lervittring. Lokalt kan flera meter med leromvandlat berg förekomma ovanpå den ovittrade berggrunden. Grundvattentillgångarna finns i huvudsak i sprickor i den kristallina berggrunden. Tillförseln av grundvatten till brunnarna sker genom sprickor och svaghetszoner i berggrunden. Grundvattenbildningen i området sker genom nederbördens infiltration genom moränjorden ned till sprickorna i berget.

Av SGU:s utredning framgår vidare att grundvattenströmningen sker söderifrån mot täkten, dvs från det håll där KN s fastighet är belägen. Mot denna bakgrund finns det enligt Miljööverdomstolens mening en risk för läckage av köldbärarvätska från värmeanläggningen som skulle kunna skada grundvattentäkten och därmed påverka dricksvattenförsörjningen i området. Risken kan inte anses försumbar ens om det vidtas försiktighetsåtgärder av det slag som miljödomstolen nämner. Med hänsyn till vad som nu anförts och med beaktande av att KN får antas ha möjlighet att lösa sin värmeförsörjning på något annat sätt, finner Miljööverdomstolen att tillstånd till anläggningen inte bör ges. Miljödomstolens dom skall därför upphävas samt miljönämndens och länsstyrelsens beslut fastställas.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer och Roland Halvorsen, referent, miljörådet Rolf Svedberg samt hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-06-10

Målnummer:
M3200-01