Tillstånd till muddring m.m. för farleder till hamn; nu fråga om talerätt-----Ett tillstånd till muddringar m.m. i infarten till en hamn överklagades av tre lokalföreningar till Sveriges Ornitologiska Förening (SOF), en lokal naturskyddsförening och en granne som bodde mellan 1 och 2 km från arbetsområdet. Sökanden yrkade i Miljööverdomstolen (MÖD) att överklagandena från dessa skulle avvisas. I MÖD övertogs emellertid den lokala föreningens talan av SOF, vilket godtogs. Däremot avvisades den lokala naturskyddsföreningen eftersom den inte fyllde kraven i 16 kap. 13 § miljöbalken. Likaså avvisades grannens överklagande eftersom denne inte ansågs bo i så nära anslutning till verksamhetsområdet (1-2 km) att det förelåg risk för att utsättas för olägenheter på sätt som medförde rätt att föra talan i målet. Skiljaktig mening om grannens talerätt.


Lagrum:
11 kap. 2 § och 9 § samt 16 kap. 12 § och 13 § miljöbalken (1998:808)

RÄTTEN

Hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Lars Dirke, referent, och adjungerade ledamoten Jan Darpö

PROTOKOLLFÖRARE Jan Darpö

KLAGANDE (ej närvarande) 1. Sveriges ornitologiska förening

Ombud BD 2. Naturskyddsföreningen i Göteborg, Fjällgatan 3E, 413 17 GÖTEBORG 3. Föreningen Torsvikens naturreservat, c/o RB 4. MAA

Ombud PK

MOTPART (ej närvarande) 1. Sjöfartsverket 2. Göteborgs kommun 3. Göteborgs Hamn Aktiebolag, 556008-2553

Ombud för samtliga Jur. kand. RS

SAKEN Tillstånd till muddring m.m. för farlederna till Göteborgs hamn

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-08-31 i mål nr M 41-01

Målet föredras varvid följande antecknas.

Miljödomstolens dom har bl.a. överklagats av Göteborgs ornitologiska förening, Bohusläns ornitologiska förening, Västergötlands ornitologiska förening, Föreningen Torsvikens naturreservat och MAA, samtliga genom den dåvarande ordföranden i Göteborgs ornitologiska förening.

Sveriges ornitologiska förening har under målets handläggning i Miljööverdomstolen uppgivit att Göteborgs ornitologiska förening är en regionalförening och organisatorisk del av riksföreningen, samt att riksföreningen företräds i målet av BD, ordförande i Göteborgs ornitologiska förening.

MAA har uppgivit följande. Hon bor nära de berörda vattenområdena. Från fönstren i kök, vardagsrum och sovrum ser och hör hon mudderpråmen när den arbetar och känner den kväljande lukten av det upptagna muddret. Vid de sprängningar som görs skakar hela huset, det skallrar i glas och porslin och känns som en mindre jordbävning. Mest obehagligt är det när det sprängs sena kvällar och nattetid. Hennes engagemang i Natura 2000-området Torsviken gör att hon påverkas psykiskt av att muddringsarbetena påverkar denna miljö.

Sjöfartsverket m.fl. (sökandena) har yrkat att överklagandena från de ornitologiska föreningarna, Föreningen Torsvikens naturreservat och MAA skall avvisas. Sökandena har anfört följande. Varje förening som utgör en egen juridisk person måste fylla kravet på antalet medlemmar enligt 16 kap. 13 § miljöbalken. Vidare torde inte tre ornitologiska föreningar ha rätt att samtidigt föra talan rörande påstådda verkningar av muddringar m.m. inom ett område som rimligen måste ligga inom endast en förenings verksamhetsområde. För att en dom om tillstånd till vattenverksamhet skall anses angå någon krävs att denne äger eller har särskild rätt till en fastighet som tas i anspråk, skadas eller annars påverkas i sitt användningssätt genom vattenverksamheten (jfr 9 kap 2 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet). Det är inte visat att MAA uppfyller dessa krav.

Miljööverdomstolen fattar följande

BESLUT (att meddelas 2003-06-02)

Skäl

Enligt 16 kap. 13 § miljöbalken (MB) har vissa föreningar rätt att klaga på domar och beslut om bl.a. tillstånd. Förutsättningen för en sådan talerätt är att det framgår av föreningens stadgar att den har som ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, att den har minst 2 000 medlemmar och att den bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år. När det gäller de ornitologiska föreningar som har överklagat miljödomstolens dom finner Miljööverdomstolen att deras talan numera får anses föras av Sveriges ornitologiska förening i eget namn. Denna förening uppfyller kraven i 16 kap. 13 § MB. Enligt Miljööverdomstolens bedömning uppfyller däremot inte Föreningen Torsvikens naturreservat kraven i den nämnda bestämmelsen. Föreningen berörs inte heller på annat sätt som medför rätt att överklaga. Föreningens överklagande skall därför avvisas.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. MB får överklagbara domar och beslut överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot. Miljööverdomstolen bedömer att MAA inte bor i så nära anslutning till verksamhetsområdet att hon riskerar att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten på ett sådant sätt att hon är berättigad att föra talan mot domen. På grund av det anförda skall överklagandet från MAA avvisas.

Slut

Miljööverdomstolen avvisar överklagandena av Föreningen Torsvikens naturreservat och MAA.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast 2003-06-30

Jan Darpö

Protokollet uppvisat/

Adjungerade ledamoten Jan Darpö är skiljaktig i frågan om MAAs klagorätt och anför.

Av miljöbalkens förarbeten framgår att balken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp och att det inte bör göras någon skillnad om den överklagade frågan rör t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Miljöskyddslagens sakägarbegrepp och den praxis som där utvecklats är tänkt att tjäna som utgångspunkt och en generös tillämpning är därför avsedd. I enlighet med det synsätt som Miljööverdomstolen tillämpade i målen M 5005-02 och M 5008-02 (beslut 2002-12-05) samt M 6427-01 (dom 2003-02-07) är det följaktligen miljöskyddslagens sakägarbegrepp som är utgångspunkten vid bedömningen av vem som har rätt att överklaga miljödomstolens dom. Enligt Regeringsrättens uttalande i RÅ 1997 ref. 38 är det fråga om en vid personkrets som omfattar ”varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten som avses i ett tillståndsbeslut”. En enbart teoretisk eller en helt obetydlig risk för skada eller olägenhet räcker emellertid inte.

Mot denna bakgrund bör enligt min uppfattning frågan om någon är berörd av en verksamhet besvaras genom en sammanvägning av olika faktorer, såsom avståndet till den störande verksamheten, verksamhetens art och omfattning, störningarnas typ och intensitet, omgivningens utseende m.m. MAA har uppgivit att hon störs av muddringsarbetena genom buller, lukt och skakningar från sprängningarna i farleden. Hennes uppgifter framstår som trovärdiga, särskilt med beaktande av att verksamheten faktiskt pågår. Avståndet mellan hennes fastighet och verksamhetsområdet är visserligen ganska stort (1-2 km), men detta bör jämföras med att det är fråga om mycket omfattande arbeten i ett vattenområde utan skyddande vegetation. Mot denna bakgrund anser jag att MAA är så berörd av tillståndet till verksamheten att hon bör få överklaga miljödomstolen dom.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-06-02

Målnummer:
M6782-01