Tillstånd till täkt av berg; nu fråga om återförvisning-----Länsstyrelsen meddelade täkttillstånd och i detta reglerades även vissa kringverksamheter (återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord). Miljödomstolen upphävde beslutet beträffande kringverksamheterna och återförvisade målet till länsstyrelsen för prövning i länsstyrelsens miljöprövningsdelegation (MPD). Miljööverdomstolen ansåg att i den del ansökan avsåg kringverksamheter skulle den betraktas som en frivillig ansökan om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken. Enligt förordningen (1997:1228) med länsstyrelseinstruktion skall en sådan ansökan prövas av MPD, varför återförvisningsbeslutet fastställdes.


Lagrum:
9 kap. 1 §, 6 § och 8 § samt 12 kap. 1 § miljöbalken (1998:808); 7 § och 22 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd; 26 a § förordningen (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-04-15 i mål nr M 19-01, se bilaga A

KLAGANDE

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 403 40 GÖTEBORG

MOTPARTER

1. Sabema Material AB, 428 81 KÅLLERED

Ombud

Advokaten CGH

2. LS

SAKEN

Tillstånd till täkt av berg m.m.; nu fråga om återförvisning

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens beslut om upphävande och återförvisning.

_________________________

BAKGRUND

Länsstyrelsen i Västra Götalands län (länsstyrelsen) gav genom beslutet den 6 december 2000 Sabema Material AB tillstånd att bedriva bergtäkt m.m. på fastigheterna Backen 2:57 och 5:1 samt Livered 1:42 i Mölndals kommun. Tillståndet omfattade även kringverksamheter i form av återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord. För dessa verksamheter föreligger ingen tillståndsplikt enligt bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Ärendet handlades av länsstyrelsens enhet för naturvård och fiske.

Sedan beslutet överklagats fann miljödomstolen bl.a. att ovan nämnda kringverksamheter rätteligen borde ha prövats av miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen och upphävde därför länsstyrelsens beslut i denna del och återförvisade målet för fortsatt handläggning till länsstyrelsen.

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens dom i den del som avser upphävande av länsstyrelsens tillstånd till återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord samt återförvisning i den delen till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har vidare yrkat att Miljööver- domstolen skall fastställa länsstyrelsens beslut från den 6 december 2000 i denna del (dnr 233-18138-2000).

UTVECKLING AV TALAN

Länsstyrelsen har som grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande.

Enligt 12 kap. 1 § miljöbalken krävs det tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera jord, torv eller andra jordarter. Täkter är miljöfarlig verksamhet såsom detta begrepp definieras enligt 9 kap. 1 § miljöbalken, men verksamheten är inte tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 kap. 6 § miljöbalken.

Av 21 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd samt bilagan till förordningen, SNI-kod 14.2-1, framgår att berg- eller gruskrossverk samt sorteringsverk för sand, grus, sten eller morän är anmälningspliktiga verksamheter hos kommunen om verksamheten inte omfattas av prövning enligt 12 kap. miljöbalken. Detta innebär att om kross- och sorteringsverk ingår i verksamhetsutövarens täktverksamhet skall även dessa verksamheter ingå i prövningen enligt 12 kap. miljöbalken.

I miljöbalkspropositionen har frågan om dubbelprövningen av kringverksamheterna vid en täkt kortfattat berörts. Där framgår (prop 1997/98:45 del 1, sid. 380 och del 2 sid. 146) att genom samordningen av naturvårdslagen och miljöskyddslagen i miljöbalken finns det inte längre något behov av dubbelprövning av en täkts påverkan på naturmiljön och på naturskyddet eftersom alla täktens effekter på omgivningen skall prövas vid ett tillfälle. Hur prövningen skall ske av anmälningspliktiga verksamheter som använder material som delvis tillförs och delvis utvinns inom täktområdet såsom vid asfaltstillverkning och tillverkning av anläggningsjord framgår inte entydigt av lagstiftningen.

För att förenkla tillståndsprövningen till fördel för både sökanden, närboende och myndigheterna, vilket var ett av syftena bakom samordningen av flera olika lagar till miljöbalken, har länsstyrelsen i såväl det nu överklagade beslutet som i flera andra beslut om täkttillstånd prövat ansökningar om såväl täkttillstånd inklusive traditionella krossnings- och sorteringsverk som även ytterligare kringverksamheter exempelvis anläggningar för återvinning av betong och asfalt samt i något fall tillverkning av anläggningsjord. Dessa prövningar har skett inom ramen för prövningen enligt 12 kap. miljöbalken för täktärenden genom länsstyrelsens vanliga organisation, vilket här inneburit naturvårds- och fiskeenheten och inte av miljöprövningsdelegationen. De ovan angivna uttalandena ger enligt länsstyrelsens mening stöd för ett sådant prövningsförfarande.

Den prövning som länsstyrelsen gjort av återvinningsverksamheterna och tillverkning av anläggningsjord har totalt sett gjort tillståndsprövningen enklare, snabbare och effektivare än om olika delar av verksamheten inom täktområdet skulle ha prövats av ”länsstyrelsen som sådan”, den kommunala miljönämnden och kanske även av miljöprövningsdelegationen. Processekonomiska skäl talar starkt till stöd för det prövningsförfarande som länsstyrelsen tillämpat.

En anmälan skall enligt 22 § första stycket förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ges in till den kommunala miljönämnden. Av sista stycket i samma paragraf framgår dock att en anmälan skall göras till länsstyrelsen om verksamheten eller åtgärden har samband med en fråga som prövas av länsstyrelsen. Detta samband kan uppkomma både i ett ärende om miljöfarlig verksamhet som enligt 26 a § länsstyrelseinstruktionen skall prövas av miljöprövningsdelegationen och i ett ärende om täkttillstånd som prövas av ”länsstyrelsen som sådan”. Den enda begränsningen av vad som kan sammanföras till en och samma prövning är att både huvudverksamheten och den anmälningspliktiga verksamheten skall utgöra miljöfarlig verksamhet enligt definitionen i 9 kap. 1 § miljöbalken. Länsstyrelsen anser att de verksamheter som avser återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord och som omfattades av prövningen i det överklagade beslutet är sådana C-verksamheter som sökanden har anmält till länsstyrelsen i stället för den kommunala miljönämnden. Länsstyrelsen har därför haft både rätt och skyldighet att pröva anmälningarna i samma ordning som prövningen av täktverksamheten.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Som miljödomstolen konstaterat torde de till täkten hörande nu aktuella kringverksamheterna - återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord - klassificeras som miljöfarlig verksamhet. För dessa verksamheter gäller ingen tillståndsplikt enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Enligt vad som antecknats i miljödomstolens dom omfattar tillståndsansökan även dessa verksamheter. I den del tillståndsansökan avser dessa verksamheter är det alltså fråga om frivillig ansökan om tillstånd.

Enligt 9 kap. 8 § första stycket miljöbalken skall en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödomstol. Av 7 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår emellertid att en frivillig ansökan om tillstånd enligt 9 kap. 6 § tredje stycket skall prövas av länsstyrelsen. Som miljödomstolen funnit framgår av 26 a § 1. förordningen (1997:1228) med länsstyrelseinstruktion att ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall prövas av en särskild miljöprövningsdelegation inom länsstyrelsen. Miljödomstolens beslut om upphävande och återförvisning skall därför fastställas.

Beslutet får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anders Holmstrand, Eva Wagner, referent, och Henrik Runeson samt hovrättsassessorn Anna Förander. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-01-30

Målnummer:
M5419-02