Undantag (dispens) från kommunal sophämtning-----Ett par ansökte om undantag från kommunal sophämtning under hänvisning till sin miljömedvetna livsstil som innebar att endast en ringa mängd avfall genererades vid nyttjandet av fastigheten. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att det i målet saknades närmare utredning till stöd för påståendet att endast en s.k. restfraktion uppstod på fastigheten. Så saknades en redovisning av hur förbränning och kompostering gick till och den påverkan på omgivningen som avfallshanteringen kunde medföra. Därmed ansåg MÖD att makarna inte hade visat att avfallshanteringen kunde ske på ett sätt som var godtagbart från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt. Deras begäran om undantag avslogs.


Lagrum:
15 kap. 8 § och 11 § miljöbalken (1998:808); Renhållningslagen (1979:596)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-08-10 i mål nr M 93-00, se bilaga A

KLAGANDE

Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommun, 615 80 VALDEMARSVIK

MOTPARTER

1. YF 2. K-JF

SAKEN

Ansökan om undantag (dispens) från kommunal sophämtning

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med upphävande av miljödomstolens dom fastställer Miljööverdomstolen Länsstyrelsens i Östergötlands län beslut den 15 februari 2000 att avslå Y och K-JFs överklagande av Miljö- och byggnämndens i Valdemarsviks kommun beslut den 20 maj 1999 att inte medge undantag från kommunal sophämtning för fastigheten Valdemarsvik Vikarebo 1:4. Miljö- och byggnämndens avslagsbeslut står därmed fast.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Såväl Y och K-JF (makarna F) som Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommun har överklagat miljödomstolens dom. I beslut den 31 januari 2001 avvisade Miljööverdomstolen makarna Fs överklagande eftersom miljödomstolens dom inte kunde anses ha gått dem emot. Samtidigt meddelade Miljööverdomstolen prövningstillstånd för miljö- och byggnämndens överklagande.

Miljö- och byggnämnden har här yrkat att makarna Fs ansökan om befrielse från kommunal sophämtning skall avslås, dvs. att nämndens beslut om avslag på makarna Fs ansökning skall stå fast. Nämnden har vidare begärt ett "förtydligande av huruvida grundavgift kan tas ut vid befrielse från bortforsling (permanentboende resp. fritidsboende)".

Makarna F, som i sitt överklagande yrkade bifall till ansökningen om befrielse från sophämtning, har efter avvisningen av deras överklagande inte avhörts i målet.

Av handlingarna i målet hos Miljööverdomstolen framgår att parterna här i allt väsentligt vidhåller vad de till stöd för sina ståndpunkter anfört vid miljödomstolen enligt dess dom.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen konstaterar med anledning av nämndens begäran om uttalande beträffande grundavgift, att denna fråga inte är uppe till prövning i målet.

Som redovisats i miljödomstolens dom åligger det enligt 15 kap. 8 § miljöbalken (MB) varje kommun att svara för att hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors hälsa och miljön som enskilda intressen. Som också närmare redovisats i miljödomstolens dom har kommunen i sin renhållningsordning i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. 11 § MB angett under vilka omständigheter en fastighetsägare kan få befrielse från skyldighet att lämna hushållsavfall till kommunen för bortforsling och slutligt omhändertagande. En grundförutsättning för befrielse från den kommunala sophämtningen är enligt renhållningsordningen i kommunen att fastighetsägaren själv kan hantera sitt hushållsavfall på fastigheten på ett från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.

Bestämmelserna om avfall i 15 kap. MB motsvarar i allt väsentligt vad som tidigare gällde enligt renhållningslagen (1979:596). Den praxis som utvecklats vid tillämpningen av renhållningslagen och som ställde mycket stränga krav för undantag från kommunal renhållning, får anses vara vägledande även vid tillämpningen av MB:s bestämmelser om avfallshantering.

Som skäl för sin begäran om undantag från kommunal sophämtning har makarna F angivit att deras miljömedvetna livsstil och avfallshantering på gården i Wismar medför att endast en ringa mängd avfall som inte är brännbart, komposterbart eller återvinningsbart (s.k. restfraktion) uppkommer på fastigheten. Någon närmare utredning till stöd för detta påstående har emellertid inte förebragts från makarna Fs sida. Exempelvis saknas en redovisning av förbränningsanläggningen på fastigheten och på vilket sätt komposteringen sker. Inte heller finns någon utredning om den påverkan på omgivningen som deras avfallshantering kan medföra. Makarna F har därmed inte visat att deras egen hantering på fastigheten av det hushållsavfall som uppkommer kan ske på ett sätt som är godtagbart från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt. Miljööverdomstolen finner sålunda att förutsättningar saknas för att medge makarna F undantag från kommunal sophämtning på fastigheten X 1:4. Miljödomstolens dom skall därmed upphävas och länsstyrelsens beslut att avslå makarna Fs överklagande av miljö- och byggnämndens beslut att inte bevilja dispens från sophämtning stå fast.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Rolf Lundmark, referent, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Mats Dahl och tf. hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-09-26

Målnummer:
M6222-00