Grannes talerätt mot beslut om strandskyddsdispens enligt naturvårdslagen-----Beslut om strandskyddsdispens får endast överklagas av den som äger den direkt berörda marken och av den som har nyttjanderätt eller annan särskild rätt till denna. Däremot är en granne inte behörig att överklaga beslutet. De allmänna intressen som bestämmelserna skyddar bevakas av Naturvårdsverket. Miljööverdomstolen avvisade grannens överklagande.


Lagrum:
16 a § naturvårdslagen (1964:822); 16 kap. 12 § miljöbalken (1998:808)

RÄTTEN

Hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsråden Roland Halvorsen och Mats Dahl samt hovrättsassessorn Anna Tiberg, referent, även protokollförare och föredragande

PARTER (ej närvarande)

KLAGANDE BS

Ombud Advokaten HK

MOTPARTER 1. LRCM 2. Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Vaxholms kommun, 185 83 VAXHOLM

SAKEN

Rätt för ägare till grannfastighet att överklaga beslut om strandskyddsdispens

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, miljödomstolen, slutliga beslut 2000-12-12 i mål M 5-00

Föredraganden anmäler följande.

Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Vaxholms kommun har efter en ansökan från LRCM som inkom till nämnden under år 1998 beviljat honom strandskyddsdispens med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 16 och 18 §§ miljöbalken. BS, som äger fastigheter som gränsar till LRCMs fastighet, har överklagat beslutet om strandskyddsdispens. Länsstyrelsen i Stockholms län har avvisat BSs överklagande och miljödomstolen har fastställt länsstyrelsens beslut. BS har överklagat miljödomstolens beslut och yrkat att målet skall visas åter till länsstyrelsen.

Målet föredras i erforderliga delar, varefter Miljööverdomstolen fattar följande

BESLUT (att meddelas 2001-02-09)

Skäl

Naturvårdslagen (1964:822) har den 1 januari 1999 upphört att gälla och ersatts av miljöbalken. Av 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (promulgationslagen) framgår att mål och ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande som huvudregel skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Av andra stycket samma paragraf följer dock att miljöbalkens bestämmelser om förfarandet skall tillämpas.

LRCM har före miljöbalkens ikraftträdande ansökt om dispens från strandskyddsreglerna. Naturvårdslagens bestämmelser skall sålunda tillämpas vid bedömningen i sak (materiellt) av dispensfrågan, medan miljöbalkens regler skall tillämpas i fråga om förfarandet.

Miljööverdomstolen har inledningsvis att ta ställning till huruvida prövningen av klagorätten är att betrakta som en materiell fråga eller som en fråga om förfarandet. Detta ställningstagande avgör frågan huruvida äldre rätt eller miljöbalken skall tillämpas i detta mål vad gäller rätten att överklaga.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. miljöbalken har enskilda rätt att överklaga en prövningsmyndighets dom eller beslut i den mån avgörandet angår dem och gått dem emot. Av lagtexten framgår dock inte vem ett avgörande skall anses angå, dvs. vem som skall anses som sakägare enligt miljöbalken.

Enligt uttalanden i förarbetena till miljöbalken skall ett enhetligt sakägarbegrepp gälla för balken med utgångspunkt i miljöskyddslagens sakägarbegrepp. Vidare uttalas att det enhetliga sakägarbegreppet bör begränsas till den processuella sidan (prop. 1997/98:45 del 1 s. 485).

Den som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom miljöfarlig verksamhet ansågs enligt praxis som sakägare vid prövningar enligt miljöskyddslagen. Sakägarebegreppet enligt miljöskyddslagen var sålunda vidare och var inte kopplat till ägandet eller innehavet av fast egendom på det sätt som enligt praxis gällde vid prövningar enligt bl.a. naturvårdslagen.

Den bedömning prövningsmyndigheten har att göra när den skall ta ställning till om en enskild är att betrakta som sakägare är närmast en fråga av materiell karaktär; ett mycket nära samband finns med den materiella prövningen av målet. I förevarande fall är prövningsmyndigheten sålunda bunden av naturvårdslagens dispensregler och kan inte gå utöver dem. Det betyder bl.a. att myndigheten inte kan ta hänsyn till sådana synpunkter som saknar relevans vid en prövning enligt naturvårdslagens dispensregler.

Miljööverdomstolen finner med beaktande härav och med hänsyn till att lagmotiven (jfr prop. 1997/98:45 s. 629) inte ger något stöd för att en utvidgning av sakägarekretsen varit avsedd i pågående äldre mål, att prövningen av talerätten skall ske enligt äldre rätt och att naturvårdslagens sakägarbegrepp därför är relevant i detta mål. Denna bedömning ändras inte av att nämnden i detta fall tillämpat miljöbalken vid prövningen av dispensfrågan. Bedömningen innefattar sålunda inte något ställningstagande i frågan om miljöbalken medfört någon ändring av kretsen taleberättigade i mål om strandskyddsdispens.

Beträffande beslut om strandskyddsdispens enligt naturvårdslagen gäller att sådana beslut får överklagas av den som äger den direkt berörda marken och av den som har nyttjanderätt eller annan särskild rätt till denna. Däremot är en ägare av en grannfastighet inte behörig att överklaga beslutet, eftersom strandskyddsbestämmelserna inte skyddar dennes enskilda intresse. De allmänna intressen som bestämmelserna skyddar bevakas av Naturvårdsverket. Härav följer att BS inte har rätt att överklaga nämndens beslut och att hans överklagande skall avvisas. Miljödomstolens beslut skall därför fastställas.

Slut

Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens beslut.

Beslutet får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

Som ovan

Anna Tiberg

Protokollet uppvisat/

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-02-09

Målnummer:
M8739-00