Tillstånd till enskilt avlopp-----Miljööverdomstolen ansåg att tillstånd till avloppsanläggning belägen uppströms en dricksvattentäkt inte borde ha meddelats eftersom utredningen om markförhållandena på platsen var otillräcklig för att bedöma omgivningspåverkan.


Lagrum:
9 kap. 1 § och 7 § miljöbalken (1998:808); 13 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd; Naturvårdsverkets allmänna råd (AR 87:6) Små avloppsanläggningar

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 1999-11-26 i mål nr M 521-99, se bilaga A

KLAGANDE AE

MOTPART 1. AL 2. Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun, 434 81 KUNGSBACKA

SAKEN

Tillstånd till enskild avloppsanläggning

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljödomstolen ändrar miljödomstolens dom på så sätt att Miljööverdomstolen med upphävande av Miljö- och hälsoskyddsnämndens i Kungsbacka kommun beslut den 11 juni 1999 avslår ALs ansökan om tillstånd att inrätta anordningar för omhändertagande av spillvatten från vattentoalett, bad, disk och tvätt på fastigheten X 2:20.

_________________________

BAKGRUND

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun lämnade i beslut den 11 juni 1999 AL tillstånd att på fastigheten X 2:20 inrätta anordningar för att avleda spillvatten från vattentoalett, bad, disk och tvätt till slamavskiljare om 2 m3, pumpanläggning och infiltrationsanläggning om 35 m2.

AE, ägare till grannfastigheten X 2:28, överklagade beslutet och yrkade - som det får förstås - att beslutet skulle upphävas eftersom det fanns risk att hans dricksvattentäkt kunde påverkas av avloppsvattnet från den planerade anläggningen.

Länsstyrelsen avslog överklagandet.

Miljödomstolen i Vänersborg, dit AE överklagade länsstyrelsens beslut, fann ej skäl göra annan bedömning än länsstyrelsen och avslog överklagandet.

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

AE har överklagat miljödomstolens dom och, såsom det får förstås, yrkat att beslutet om tillstånd till avloppsanläggningen upphävs.

AL har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen meddelade den 11 februari 2000 prövningstillstånd. Yttranden har inhämtats från Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun, Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och Naturvårdsverket (NV).

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Parterna har åberopat samma omständigheter och samma utredning som vid miljödomstolen.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungsbacka kommun har i yttrande anfört bl.a. följande. Miljö- och hälsoskyddskontoret har inte bedömt att utlåtande från geologisk expertis varit erforderligt, då den två meter djupa provgropen på infiltrationsplatsen utvisat att marken var svårinfiltrerbar ner till 0,7 meter under markytan. Därunder utgörs marken, ner till botten av provgropen, av mycket tätare material, främst silt. På grund av rådande markförhållanden skall infiltrationen förläggas på en nivå 0,3 meter över befintlig marknivå, samtidigt som markmaterialet skall bytas ut mot infiltrerbart material med en mäktighet av en meter under infiltrationsrören. Miljö- och hälsoskyddskontoret bedömer berget på platsen vara normalsprickigt urberg, vilket ligger mer än två meter under markytan på infiltrationsplatsen. Markytan vid platsen för infiltrationsbädden ligger ca 17 meter högre än markytan vid den nu aktuella bergborrade brunnen. Detta innebär en marklutning om 10-11 grader eller 17-19 procent. Då infiltrationen ligger två meter över ytlig grundvattenyta och på ett en meter mäktigt marklager, där rening av avloppsvattnet sker innan vattnet infiltrerar vidare ner i marken och efterhand når grundvattnet, ser miljö- och hälsoskyddsnämnden inte någon risk för förorening i det här aktuella fallet. I sammanhanget bör påpekas att en bergborrad brunn skall skyddas mot inläckage av ytvatten och ytligt grundvatten genom tätt rör från strax ovan markytan ner till berget, där tätning skall utföras mellan rör och berg.

Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har i yttrande tillstyrkt bifall till överklagandet samt anfört bl.a. följande. Avloppsanläggningen i fråga ligger på högre höjd än brunnen och grundvattenflödets riktning är sannolikt från söder mot norr dvs. från avloppsanläggningen mot brunnen. Området består huvudsakligen av berg i dagen eller berg med tunt jordtäcke. SGU gör bedömningen att det vatten som hanteras i infiltrationsanläggningen kommer att infiltreras i förekommande jordlager och vidare ned i bergets sprickor och därmed också kommer att kunna strömma till brunnen på fastigheten Kyrkbyn 2:28. SGU kan därför inte utesluta risken för att det infiltrerade avloppsvattnet kan komma att påverka vattenkvaliteten i brunnen. I vilken grad detta kan komma ske är omöjligt att förutse. Det är beroende av hur vattnet transporteras i bergssprickorna, hur stor utspädningseffekten blir och hur lång uppehållstid det infiltrerade vattnet har innan det når brunnen samt av reningseffekten vid ianspråktagandet av avloppsanläggningen och hur effekten kan förändras med tiden.

Den bedömning som kan göras utifrån kartbilden är alltså att ett förhållandevis koncentrerat grundvattenflöde kan ske från X 2:20 till X 2:28. Man kan också förmoda, med hänsyn till den kraftiga lutningen, att också grundvattenytans gradient är förhållandevis stor. Av denna bedömning följer att en förhållandevis kort omsättningstid och liten utspädning sannolikt föreligger för infiltrerat vatten på fastigheten 2:20 innan det når X 2:28.

Avloppsanläggningens tekniska utformning bör, med de erfarenheter som finns, ge en god reningseffekt på avloppsvattnet. En fullständig rening bedöms anläggningen dock inte kunna ge, och vattenlösliga ämnen, som t.ex. kväveföroreningar och fosfor och möjligen bakterier, kommer troligen att kunna transporteras till omgivningarna. Om detta medför sådana haltnivåer i brunnsvattnet att det kan anses mindre lämpligt som dricksvatten går inte att förutse. SGU gör emellertid bedömningen att risken för sådan påverkan är liten men kan inte uteslutas i det aktuella fallet.

Att minska risken för negativ påverkan av brunnsvattnet genom att ge brunnen en bättre skydd genom förbättrad infodring ger inte ett säkert skydd mot påverkan. En säkrare eller mer omfattande fodring kan inte med säkerhet motverka att förorenat vatten når brunnen, då man inte kan förutse hur föroreningarna transportera till denna. En utökad fodring i brunnen kan också ta bort vattenflödet till densamma.

Av vad som framgår av erhållna handlingar samt av SGUs kartmaterial bedöms inte heller en alternativ placering av avloppsanläggningen inom fastigheten X 2:20 kunna minska risken för påverkan av brunnsvattnet. Den föreslagna platsen för infiltrationsanläggningen är belägen så att maximalt skyddsavstånd från brunnen ska erhållas. SGU bedömer att det inte finns något annat läge för avloppsanläggningen på fastigheten varifrån det infiltrerade avloppsvattnet skulle kunna ta annan väg än norrut och mot brunnen på fastigheten X 2:28.

Sammanfattningsvis kan sägas att SGU gör bedömningen att planerat utsläpp av avloppsvatten genom infiltration i marken på fastigheten X 2:20 inte kan ske utan risk för skada på vattenbrunnen inom X 2:28. Möjligheten att minska riskerna genom bättre fodring av brunnen m.m. ger inte ett säkert skydd mot påverkan.

Naturvårdsverket (NV) har i yttrande tillstyrkt bifall till överklagandet samt anfört bl.a. följande. En infiltrationsanläggning har grundvattnet som recipient. Uppgifter som behövs (jordmaterialets kornstorlek och grundvattenytans lutning) för att beräkna grundvattnets transporthastighet och erforderliga skyddsavstånd saknas i detta mål varför det geotekniska underlaget är att anse som bristfälligt. Förutom den provgrop som visar att marken är svårinfiltrerbar är det okänt hur markförhållandena ser ut mellan platsen för avloppsanläggningen och vattentäkten. Det faktum att marklutningen är ganska stor (10-11 grader eller 17-19 procent) pekar ytterligare på behovet av att klarlägga markförhållandena. Enligt Naturvårdsverkets Allmänna råd 87:6 bör alltid geohydrologisk expertis konsulteras vid osäkerhet om risken för föroreningspåverkan i vattentäkt. Detta gäller särskilt, som i detta fall, vid bergborrade brunnar och om en avloppsanläggning placeras uppströms en vattentäkt. En geohydrologisk undersökning skulle kunna ge underlag för en beräkning av erforderliga skyddsavstånd.

Vid spillvattenbehandling finns risk för att mikrobiella föroreningar (parasiter, bakterier och virus) når yt- och grundvatten. Dessa föroreningar kan överleva mycket länge (år) och transporteras långa sträckor i vatten. Koliformer kan orsaka t.ex. diarrésjukdomar men en vattenburen sjukdom kan ha olika svårighetsgrad beroende på dels vilken mikrobiell förorening det handlar om dels mottagarens känslighet (t.ex. kan spädbarn och äldre personer vara särskilt känsliga). Vid utformning och placering av en avloppsanläggning bör det därför alltid säkerställas att kontaminering av intilliggande dricksvattentäkt inte sker. För att bakterierna som når grundvattnet skall hinna avdödas krävs ett skyddsavstånd motsvarande minst den sträcka som grundvattnet transporteras under denna tid. Huvudkravet för horisontellt skyddsavstånd är att detta skall motsvara grundvattnets transportsträcka under två till tre månader. Mot bakgrund av detta, samt de övervägande som tidigare gjorts ovan, är därför en placering av en avloppsanläggning uppströms en vattentäkt inte lämplig men kan i särskilda fall accepteras då erforderliga skyddsavstånd har beräknats efter att en geohydrologisk undersökning utförts.

Vid utformning och placering av en avloppsanläggning bör det alltid säkerställas att kontaminering av intilliggande dricksvattentäkt inte sker. För att en placering av en avloppsanläggning uppströms en vattentäkt skall kunna godtas skall erforderliga skyddsavstånd ha beräknats efter att en geohydrologisk undersökning utförts. Eftersom en sådan undersökning saknas i målet kan det inte uteslutas att det finns en risk för påverkan på dricksvattnet.

Miljööverdomstolen gör följande bedömning.

Utsläpp av avloppsvatten är enligt 9 kap. 1 § 1. miljöbalken miljöfarlig verksamhet. För att få anlägga en sådan enskild avloppsanläggning som det är fråga om i målet krävs tillstånd enligt 13 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. För att tillstånd skall kunna lämnas måste avloppsvattnet kunna tas om hand på sådant sätt att olägenhet för människors hälsa och miljön inte uppkommer enligt vad som föreskrivs i 9 kap. 7 § miljöbalken.

Av NVs allmänna råd 87:6 samt även av NVs och SGUs yttranden i målet framgår att man, med hänsyn till den risk för förorening som finns, som regel inte bör anlägga en avloppsanläggning uppströms en dricksvattentäkt. För de fall detta ändå måste ske skall beräkningar av nödvändiga skyddsavstånd ske efter en geohydrologisk undersökning på plats.

Av handlingarna i målet framgår att infiltrationsanläggningen på X 2:20 ligger cirka 17 m högre än markytan för vattentäkten på X 2:28 vilket motsvarar en lutning om cirka 17-19 procent. Området där fastigheterna ligger består huvudsakligen av berg i dagen eller berg med tunt jordtäcke. Utförd markundersökning på plats har bestått av att en två meter djup provgrop har tagits upp. Beräkningar av behövliga skyddsavstånd m.m. har skett utifrån de resultat man därigenom fått. Någon mer omfattande geohydrologisk undersökning har inte föregått ansökan.

Miljööverdomstolen konstaterar att bristen på kunskap om rådande mark- och vattenförhållanden på fastigheterna är betydande. Denna brist medför att osäkerheten om hur den planerade avloppsanläggningen skulle kunna påverka dricksvattentäkten är mycket stor. Eftersom redan risken för olägenheter skall beaktas vid tillåtlighetsbedömningen (prop 1997/98:45 s 327) innebär denna osäkerhet att de krav som miljöbalken uppställer för att tillstånd skall kunna lämnas inte är uppfyllda.

Sammanfattningsvis finner Miljööverdomstolen därför att det av Miljö- och hälsoskyddsnämnden meddelade tillståndet skall upphävas och ALs ansökan avslås.

Miljööverdomstolen erinrar om möjligheten för AL att låta pröva en annan lösning av avloppsfrågan hos Miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg , hovrättsrådet Eva Wagner, referent, och hovrättsassessorn Aneta Blåder. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-10-20

Målnummer:
M9677-99