Fastighetsreglering för upphävande av servitut avseende järnvägsövergångar.


Lagrum:
3 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 3 kap. 10 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 5 kap. 4 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 5 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 7 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988)

Järnvägen Ljusdal-Ånge löper på en sträcka ett par km norr om Ljusdal parallellt med länsväg 731 och omedelbart söder om denna. Norr om vägen finns brukningscentra för ett antal fastigheter som har ägor också söder om järnvägen. Förbindelse mellan de olika fastighetsdelarna upprätthålls genom överfarter över järnvägen. Rätten till dessa överfarter anses grundad på servitut.

Efter ansökan av Statens järnvägar (SJ) inledde fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i Gävleborgs län förrättning avseende bl a fastighetsreglering för upphävande av vissa överfartsservitut på den nämnda järnvägssträckan. Fastighetsbildningsmyndigheten (länslantmätaren Skoog) meddelade d 27 sept 1983 preliminärt fastighetsbildningsbeslut, anläggningsbeslut samt beslut om gemensamt arbete. Genom fastighetsbildningsbeslutet upphävdes bl a åtta överfartsservitut på sträckan 383 + 120 - 384 + 434 i järnvägens längdmätning. Av överfarterna var en belägen vid punkten 383 + 454, mitt för Johan A:s fastighet Ångsäter 8:19, en vid punkten 384 + 004, mitt för Claes B:s fastighet Råggärde 2:27 och en vid punkten 384 + 203, mitt för Lars J:s fastighet Ångsäter 5:3. Överfarterna skulle enligt anläggningsbeslutet och beslutet om gemensamt arbete ersättas av en gemensam överfart vid punkten 383 + 750 och en ny väg söder om och parallellt med järnvägen med vändplatser ungefär vid ändpunkterna av sträckan 383 + 120-384 + 434.

Som skäl för fastighetsbildningsbeslutet anförde fastighetsbildningsmyndigheten: Ifrågavarande järnvägsövergångar är med hänsyn till järnvägstrafikens omfattning och hastighet trafikfarliga. Överfartsservituten hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheterna. Genom tillkomsten av dels de vägar och vändplatser som i denna förrättning skall utföras som gemensamt arbete av SJ och dels de ersättningar som senare kommer att utdömas kommer servituten i fråga att bli onyttiga för de härskande fastigheterna. Nyttan av fastighetsregleringen överstiger uppenbarligen därmed förenade kostnader och olägenheter. Villkoren i 3 och 7 kap FBL är uppfyllda. De yrkade åtgärderna kan i övrigt ske enligt 5 kap 4 och 8 §§.

Johan A, Claes B och Lars J samt Rune T, ägare av fastigheten Ångsäter 4:12, anförde besvär över fastighetsbildningsbeslutet vid Gävle TR, fastighetsdomstolen och framställde följande yrkanden.

Johan A: I första hand yrkas att beslutet att upphäva övergången 383 + 454 skall undanröjas. I andra hand yrkas att beslutet ändras så att överfarten får användas för gångtrafik samt att en väg anläggs norr om järnvägen, från brukningscentrum på fastigheten fram till den nya överfarten vid 383 + 750. Den nya vägen skall utföras som gemensamt arbete med SJ som syssloman.

Claes B: I första hand yrkas att beslutet att upphäva övergången 384 + 004 skall undanröjas. I andra hand yrkas att någon av överfarterna 384 + 004 eller 384 + 203 skall få vara kvar eller att en ny överfart anläggs mellan dessa överfarter. Vid bifall till andrahandsyrkandet skall en väg byggas norr om järnvägen från brukningscentrum på Råggärde 2:27 till den överfart som får användas. I tredje hand yrkas ny väg norr om järnvägen från brukningscentrum till den nya övergången vid 383 + 750. Ersättningsväg bör byggas som gemensamt arbete med SJ som syssloman.

Lars J och Rune T: I första hand yrkas att beslutet att upphäva övergången 384 + 203 skall undanröjas samt att en väg skall anläggas norr om järnvägen från denna övergång till brukningscentrum på 5:3 och därifrån till brukningscentrum på 4:12. I andra hand yrkas att någon av övergångarna 384 + 004 eller 384 + 203 skall få vara kvar eller att en ny övergång skall anläggas mellan dessa övergångar. Även i detta fall yrkas ersättningsväg i enlighet med förstahandsyrkandet. I tredje hand yrkas ersättningsväg i enlighet med förstahandsyrkandet från övergången 383 + 750. Yrkade ersättningsvägar skall byggas som gemensamt arbete med SJ som syssloman.

SJ bestred samtliga yrkanden.

TR:n (lagmannen Frank, rådmannen Fröberg, referent, fastighetsrådet Bergsjö och två nämndemän) anförde i utslag d 21 dec 1984: Klagandena har, upplyst följande om sina brukningsförhållanden m m.

Johan A - Ångsäter 8:19. Fastigheten ingår i en brukningsenhet. Enheten omfattar ca 300 ha, varav 10 ha åker. Av åkerarealen ligger ca 8 ha söder om järnvägen. Brukningscentrum är beläget omedelbart norr om järnvägen. Johan A bedriver spannmålsodling på åkerarealen. Han håller inte djur. spannmålet lagras i eget magasin och försäljs därifrån i mindre poster. Övergången 383 + 454, som ligger i anslutning till brukningscentrum, är av stor betydelse för Johan A, som genom denna slipper köra längre sträckor längs allmän väg med jordbruksredskapen. Johan A anser inte att övergången är farlig. Genom upphävandet av övergången kommer Johan A vid varje transport till marken söder om järnvägen att bli tvungen att färdas ca 270 m enkel resa på allmän väg. Med tanke på att den allmänna vägen är både smal och delvis kurvig och backig kommer de långsamt gående jordbruksmaskinerna att innebära en avsevärd trafiksäkerhetsrisk. Om övergången stängs bör en ersättningsväg byggas från brukningscentrum till den nya övergången vid 383 + 750 i enlighet med vägverkets förslag. Johan A anser att han i sådant fall bör ha rätt till gångtrafik över järnvägen vid 383 + 454 bl a för att snabbt komma hem för måltider i samband med arbete på marken söder om järnvägen.

Claes B - Råggärde 2:27. Fastigheten omfattar 340 ha, varav 11 ha åker. Av åkerarealen ligger ca 4 ha söder om järnvägen. Brukningscentrum ligger omedelbart norr om järnvägen. Claes B brukar genom tillskottsarrende totalt 23 ha åker. Han föder upp slaktdjur och odlar spannmål. Slaktdjuren hålls på bete söder om järnvägen. De drivs över järnvägen vid övergången 384 + 004 som ligger i omedelbar anslutning till brukningscentrum. Claes B har en son som nu planerar att starta mjölkproduktion på fastigheten. Övergången är absolut nödvändig för djurhållningen, eftersom det är omöjligt att driva djuren till betesmarkerna längs allmänna vägen. Claes B anser inte att övergången är farlig. Genom upphävandet av överfarten 384 + 004 kommer Claes B vid varje transport till marken söder om järnvägen att bli tvungen att färdas ca 280 m enkel resa på allmän väg. Med tanke på att den allmänna vägen är både smal och delvis kurvig och backig kommer de långsamt gående jordbruksmaskinerna och i ännu högre grad djuren att innebära en avsevärd trafiksäkerhetsrisk. Om övergången måste stängas är det nödvändigt att en ersättningsväg byggs norr om järnvägen från brukningscentrum till närmaste öppna övergång i enlighet med vägverkets förslag.

Lars J - Ångsäter 5:3. Fastigheten omfattar 250 ha skog och 11 ha åker. Lars J brukar genom tillskottsarrende bl a från Rune T ca 30 ha åker. En del av fastighetens åker är belägen söder om järnvägen. Lars J föder upp slaktdjur och odlar spannmål. Djuren hålls på bete söder om järnvägen. De förs nu över järnvägen på överfarten 384 + 434 ett par gånger om året. Lars J medger att denna överfart upphävs då den är trafikfarlig, men anser att övergången 384 + 203 bör få vara kvar. Genom upphävande av övergången 384 + 203 i enlighet med beslutet kommer Lars J att vid varje transport till marken söder om järnvägen bli tvungen att färdas ca 500 m enkel resa på allmän väg. Med tanke på att den allmänna vägen är både smal och delvis kurvig och backig kommer de långsamt gående jordbruksmaskinerna och i ännu högre grad djuren att innebära en avsevärd trafiksäkerhetsrisk. Lars J anser det vara omöjligt att driva djuren längs landsvägen. För att kunna fortsätta att driva jordbruket med nuvarande inriktning måste han därför ha en ersättningsväg norr om järnvägen, där han kan driva sina djur.

Rune T - Ångsäter 4:12. Fastigheten omfattar 20 ha, varav 4,5 ha åker. En stor del av åkerarealen ligger söder om järnvägen. Åkerarealen är utarrenderad till Lars J. Rune T har f n inga planer på att själv driva jordbruk på fastigheten. Övergången 384 + 434, som ligger närmast hans fastighet, är trafikfarlig och Rune T medger att den tas bort. Enligt fastighetsbildningsmyndighetens beslut skulle han få en vägförlängning till sina åkrar söder om järnvägen med 2 km. En sådan vägförlängning kan inte accepteras. Övergången 384 + 203 är inte trafikfarlig och bör behållas. SJ bör dessutom utföra och bekosta en ersättningsväg norr om järnvägen från Rune T:s fastighet till närmaste övergång.

Klagandena har därjämte samfällt anfört: Jämlikt 5 kap 4 § FBL skall fördelarna med fastighetsregleringen överväga kostnader och olägenheter som regleringen medför. Jämlikt 3 kap 6 § 2 st FBL får fastighetsbildning endast ske om den inte medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen. Jämlikt 7 kap 4 § 1 st jämfört med 5 § 1 st FBL krävs för att servitut skall få upphävas att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten. - Det är uppenbart att fastighetsregleringen medför betydande olägenheter för jordbruksnäringen på fastigheterna. Som grund för fastighetsbildningsbeslutet har anförts trafiksäkerhetsskäl. Övergångarna 383 + 454 samt 384 + 004 och 203 har fullgoda siktförhållanden. Även om övergångarna vad gäller profil och avstånd till allmän väg inte riktigt uppfyller de krav som uppställs av SJ kan de inte anses så farliga för järnvagstrafiken att de kan anses hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Grund för upphävande av servituten enligt 7 kap 4 § FBL föreligger således inte. Om fastighetsbildningsbeslutet genomförs kommer detta att leda till en omfattande trafik på den allmänna vägen. Denna trafik medför avsevärt större trafiksäkerhetsrisker än de aktuella övergångarna. Detta får även anses framgå av vägverkets yttrande i målet. Detta i förening med de olägenheter som drabbar klagandena i form av förlängda köravstånd m m medför att fördelarna med fastighetsregleringen inte kan anses överväga kostnader och olägenheter. Hinder föreligger således mot regleringen till följd av bestämmelsen i 5 kap 4 § FBL.

SJ har anfört: SJ:s strävan är att åstadkomma trafiksäkerhet vid korsningar mellan järnväg och väg. För SJ:s verksamhet i detta avseende utgår särskilda medel från statsbudgeten. Ett första steg i detta säkerhetsarbete är att stänga alla korsningar i plan, som bedöms som farliga, och leda trafiken till korsningar med goda sikt-, profil- och magasinsförhållanden. Vid bedömningen av säkerheten i en korsning utgår SJ från följande normer: Sikt. SJ eftersträvar att sikten i korsningen skall vara minst "måttlig sikt", vilket innebär att trafikant på vägen på ett avstånd av minst 5 m från yttersta räl vid klart väder skall kunna se ett tåg på ett avstånd uttryckt i meter lika med tre gånger tågets största hastighet uttryckt i km/h. - Profil. Vägens profil skall om möjligt vara sådan att spåret inte bildar besvärande gupp eller puckel i vägbanan. Det bör därför finnas ett horisontellt eller i det närmaste horisontellt plan av 12-15 m längd på vardera sidan om spåret räknat från yttersta rälen. Vid enkelspår i kurva med rälsförhöjning (kurvlutning) skall vägens profil anordnas med hänsyn härtill. - Magasinsutrymme. Om väg korsar järnväg i plan för att sedan ansluta till annan väg parallellt med spåret, bör eftersträvas att ett 24 m långt fordon kan ställas upp mellan järnvägen och den parallellgående vägen. Detta innebär ett minsta magasinsutrymme räknat från spårets mitt om 27 m. - Tåghastigheten inom här berört spåravsnitt är 110 km/h och någon höjning av hastigheten kan förväntas. Längs banan löper i öppen terräng länsväg 731. Vägen har hastigheten begränsad till 70 km/h och siktförhållandena är goda. Vägen går så nära spåret att varken magasinsutrymmen eller profiler ligger inom angivna normer. Vad gäller de särskilda övergångarna gäller följande. 383 + 454. Plankorsningen har mer än måttlig sikt medan däremot såväl profil som magasinsutrymme (8 m) är oacceptabla. Önskemålet om att få behålla plankorsningen för gångtrafik avvisas. - 384 + 004. Övergången har mer än måttliga siktförhållanden medan däremot såväl profil som magasinsutrymme (12 m) är otillfredsställande. - + 203. Plankorsningen har ca 300 m sikt, dvs mindre än måttlig sikt (330 m). Såväl profil som magasinsutrymme (23 m) är oacceptabla. - Den nya plankorsningen är belägen mitt på en raksträcka med goda likvärdiga siktmöjligheter åt båda hållen. Profiler och magasinsutrymme (40 m) är helt inom normerna. Vägförvaltningen i Gävleborgs län har projekterat ersättningsvägarna och godkänt utfarten för den nya plankorsningen till väg 731. På väg 731 finns redan i dag trafik med jordbruksfordon. Denna trafik kommer efter genomförande av fastighetsbildningsbeslutet att öka i mindre omfattning. Med hänsyn till rådande hastighetsbegränsning, 70 km/h, och till de relativt goda siktförhållandena kan denna ökning inte anses trafikfarlig. Genom fastighetsbildningsbeslutet försvinner utfart av jordbruksfordon från åtta plankorsningar. Det måste vara av stort värde att få bort dessa utfarter med hänsyn till bl a de oacceptabla magasinsutrymmena och profilerna. De dåliga magasinsutrymmena innebär att trafik från väg 731 på väg till åkrarna måste invänta tågpassagen stående på allmänna vägen. Vid trafik från åkrarna måste man samtidigt observera trafiken på såväl järnväg som väg. Detta måste vara förenat med stor risk för kollision. Följden kan bli att man tvingas stanna omedelbart före väg 731 med en del av fordonskombinationen inne på spåret. Claes B:s och Lars J:s önskemål att få leda djur över 384 + 203 är med hänsyn till vid denna övergång rådande förhållanden helt oacceptabelt. Problemet bör lösas genom att en särskild kreatursled inom staket anläggs fram till den nya övergången. Här är sikt-, profil- och magasinsförhållandena sådana att en övergång kan ske med minsta möjliga problem. Yrkandet om en ersättningsväg norr om järnvägen bestrids främst med hänsyn till kostnaderna för en sådan väg - 185 kr/m - och till att den inte kan anses erforderlig ur trafiksäkerhetssynpunkt. - Sammanfattningsvis erhålls genom regleringen en mer ändamålsenlig användning av järnvägsfastigheten vad gäller såväl säkerhet som miljö och drift. För klagandena tillhöriga fastigheter är de kostnader och olägenheter som åtgärderna medför av mindre betydelse i jämförelse med fördelarna. Uppenbart är också att regleringen leder till en förbättring av järnvägsfastigheten. Regleringen har ingen inverkan på möjligheten att utnyttja de härskande fastigheterna för avsett ändamål. Regleringen är därför tillåtlig enligt FBL:s bestämmelser.

SJ har till stöd för sin talan åberopat profilritningar över här aktuella plankorsningar.

Förrättningsmannen, länslantmätaren Karl Gustaf S, har anfört: Under förrättningen skedde samråd med berörda sektorsmyndigheter, bl a vägverket. Vägverket har projekterat ersättningsvägen med plankorsning. Det bedömdes som en fördel att utfarterna från åkrarna koncentrerades till en plankorsning med god sikt och tillfredsställande profil och magasinsutrymme.

Vägverket, i samråd med trafiksäkerhetsverket, har i yttrande över besvären anfört: Enligt vår bedömning måste trafiksäkerheten försämras efter allmänna vägen om transportsträckorna för jordbruksredskap o dyl förlängs. För att bibehålla trafiksäkerhetsnivån, eller om möjligt förbättra den, vore det önskvärt om parallellväg kunde byggas norr om väg 731. De långsamgående fordonen och ev kreatur kunde härvid korsa väg 731 för att nå ut på ägovägsanslutningarna.

Fastighetsdomstolen har i samband med huvudförhandling i målet företagit syn på de aktuella överfarterna, varvid de brister avseende sikt, profil och magasinsutrymme som anförts av SJ i huvudsak har kunnat verifieras. Sikten vid övergång 384 + 203 har dock bedömts kunna vara måttlig. Mellan övergångarna 384 + 004 och 384 + 203 har iakttagits att förhållandena är sådana att en övergång möjligen skulle kunna anläggas. Läget för den planerade övergången vid 383 + 750 har befunnits vara det bästa på den nu ifrågavarande järnvägssträckan.

Skäl. I målet är fråga om tillåtligheten av fastighetsreglering för upphävande av servitut avseende järnvägsövergångar. Härvid har genom parternas talan bestämmelserna i 3 kap 6 § 1 st och 10 §, 5 kap 4 § 1 st, 5 § 1 st, 6 § 2 st och 8 § samt 7 kap 4 och 5 §§ FBL aktualiserats.

Enligt 3 kap 6 § 1 st FBL får fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Fastighetsbildning i strid mot denna bestämmelse får dock enligt 10 § äga rum om den är till övervägande nytta från allmän synpunkt. Vid tillkomsten av 10 § uttalade departementschefen bl a att en tillämpning av §:n kunde aktualiseras för att tillgodose det allmännas behov av kommunikationer.

5 kap 4 § 1 st FBL innehåller det s k båtnadsvillkoret som skall vara uppfyllt för att fastighetsreglering skall få ske. Det fordras sålunda enligt bestämmelsen att regleringen leder till en lämpligare fastighetsindelning eller eljest lämpligare markanvändning samt att fördelarna av regleringen överväger kostnader och olägenheter därav. Enligt 5 kap 5 § 1 st får fastighetsreglering genomföras endast om den är nödvändig för att sökandens fastighet förbättras. Om syftet med fastighetsregleringen kan uppnås genom olika utföranden skall enligt 6 § 2 st det utförande väljas som medför minsta olägenhet utan att fördelarna med regleringen oskäligt försämras. I 8 § stadgas slutligen bl a att vid fastighetsregleringen skall iakttas att fastighet efter regleringen får sådan sammansättning att den inte i mindre grad än före regleringen lämpar sig för sitt ändamål.

I 7 kap FBL finns särskilda bestämmelser om servitutsbildning och ändring/upphävande av servitut genom fastighetsreglering. Av 4 och 5 §§ framgår att ett servitut får upphävas för det första om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten. Någon bestämmelse till skydd för den härskande fastigheten har inte givits för detta fall. De allmänna bestämmelserna i 3 och 5 kap har här ansetts utgöra ett tillräckligt skydd mot att den härskande fastigheten försämras på ett inte godtagbart sätt. Servitut får vidare enligt 5 § 2 st upphävas om till följd av ändrade förhållanden servitutet inte behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten.

Prövningen i detta fall måste först inriktas på frågan om förutsättningar enligt 7 kap FBL föreligger för ett upphävande av servituten, varefter tillåtligheten av åtgärderna enligt 5 kap och därefter 3 kap FBL måste prövas.

Intresset av snabba och säkra järnvägsförbindelser kräver att risken för olyckor i möjligaste mån elimineras. Det är uppenbart att med dagens tåghastigheter det stora antalet obevakade järnvägsövergångar som nu finns utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Detta gäller självfallet i synnerhet överfarter med dåliga siktförhållanden eller andra brister. Överfarter av denna beskaffenhet måste med hänsyn till risken för olyckor anses hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheterna. Beträffande de nu aktuella övergångarna har fastighetsdomstolen vid syn kunnat konstatera att de av SJ påtalade bristerna i allt väsentligt föreligger. Fastighetsdomstolen finner därför att förutsättningar enligt 7 kap FBL föreligger för ett upphävande av servituten.

När det gäller prövningen enligt 5 kap 4 § 1 st FBL, båtnadsvillkoret, har domstolen som framgår ovan funnit att det är förenat med stora fördelar för järnvägstrafiken, och därmed för järnvägsfastigheten, att undermåliga järnvägsövergångar upphävs. På minussidan har av sakägarna åberopats dels att svårigheter uppkommer för jordbruksdriften genom att övergångarna upphävs, dels att trafiksäkerheten på den allmänna vägen minskar genom att jordbruksfordon och kreatur tvingas ut på vägen. Enligt domstolens mening måste de svårigheter som uppkommer för jordbruksdriften genom upphävandet anses vara måttliga. Svårigheterna består huvudsakligen i att köravstånd till åkermark förlängs med mellan 0,5 och 2 km. Det av Lars J och Claes B framförda påståendet att bl a upphävandet av övergång 384 + 004 skulle äventyra kreatursdriften på gårdarna kan inte anses grundat på en realistisk bedömning. Kreaturstransporter till och från betesmarken på södra sidan av järnvägen sker relativt sällan och torde, för det fall kreaturen inte bedöms kunna drivas längs vägen, utan större svårigheter kunna utföras med fordon, vilket enligt uppgift från Claes B redan sker i mindre omfattning, eller via tillfälligt anordnade kreatursleder. De merkostnader som är förenade med den sålunda orsakade vägförlängningen kommer att ersättas av SJ. Vad gäller trafiksäkerheten får upphävandet av övergångarna visserligen till följd att trafiken med jordbruksfordon ökar på den allmänna vägen. Såsom SJ anfört är det emellertid främst vid utfart på och avfart från den allmänna vägen som jordbruksfordonen utgör ett riskmoment. Den ökning av olycksrisken på allmänna vägen som eventuellt blir följden av trafikökningen uppvägs därför enligt domstolens mening mer än väl av att utfarten från åkrarna söder om järnvägen koncentreras till ett ställe på den allmänna vägen, där tillfredsställande sikt- och magasinsförhållanden råder. Fastighetsdomstolen finner till följd av det anförda att hinder mot fastighetsregleringen inte föreligger till följd av bestämmelsen i 5 kap 4 § 1 st FBL.

Av vad tidigare anförts framgår att fastighetsregleringen enligt domstolens mening är nödvändig för att förbättra järnvägsfastigheten. Hinder mot fastighetsregleringen enligt 5 kap 5 § 1 st föreligger således inte. Regleringen kan vidare inte anses medföra att någon fastighet blir mindre lämpad för sitt ändamål. Inte heller 5 kap 8 § FBL kan därför anses utgöra ett hinder mot regleringens genomförande. Det återstår då att undersöka om bestämmelsen i 5 kap 6 § 2 st FBL om regleringens lämpliga utförande kan föranleda någon ändring av fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Med hänsyn till de olägenheter som klagandena drabbas av genom det överklagade beslutet kan det därvid övervägas om någon av övergångarna trots påvisade brister skulle kunna hållas öppen eller om ytterligare någon ny övergång skulle kunna anläggas samt om fastighetsregleringen jämväl skall omfatta inrättande av en ersättningsväg norr om järnvägen i enlighet med klagandenas yrkande. Här bör också prövas Johan A:s yrkande om rätt till gångtrafik vid övergången 383 + 454.

Fastighetsdomstolen har vid syn konstaterat att de nu aktuella övergångarna har de brister som påpekats av SJ främst i fråga om profil och magasinsutrymme. Även om domstolen inte är bunden av de av SJ angivna normerna och dessa normer i förevarande fall synes ställa väl stora krav framförallt när det gäller magasinsutrymme med tanke på att det här gäller ägovägar för jordbrukets behov, finner domstolen att de befintliga övergångarna visar sådana brister att ingen av dem rimligen bör få finnas kvar. Fastighetsdomstolen har å andra sidan vid synen konstaterat att ett lämpligt läge för ytterligare en övergång skulle kunna finnas mellan övergångarna 384 + 004 och 384 + 203. Frågan härom är emellertid inte närmare utredd. Ej heller kan frågan om öppnande av ytterligare en övergång anses ha sådan betydelse att den inverkar på fastighetsbildningens tillåtlighet. Med hänsyn till det relativt korta avståndet mellan Johan A:s ägor och den nya övergången vid 383 + 750 finner fastighetsdomstolen inte skäl bifalla hans yrkande om rätt till gångtrafik vid övergång 383 + 454. Klagandenas yrkande om ersättningsväg stöds av vägverkets yttrande. Fastighetsdomstolen finner emellertid med hänsyn till den tidigare redovisade bedömningen av trafiksäkerhetsfrågorna och till kostnaden för en sådan väg inte skäl att förordna om utvidgning av fastighetsregleringen till att avse jämväl inrättande av ersättningsväg.

Fastighetsdomstolen finner sålunda inte skäl att med stöd av 5 kap 6 § 2 st FBL göra någon ändring i överklagade beslutet. Hinder föreligger dock inte att - i samband med att vid förrättningens fortsatta handläggning ersättningsfrågorna skall behandlas - parterna överenskommer om vidtagande av någon eller några av de åtgärder klagandena yrkat i syfte att minska olägenheterna av att järnvägsöverfarterna stängs.

Som framgår av vad som ovan anförts medger bestämmelsen i 3 kap 10 § FBL att bestämmelsen i 3 kap 6 § 1 st till skydd för jordbruksnäringen frångås i fråga om fastighetsbildning till förmån för bl a det allmänna kommunikationsintresset. Med hänsyn till vad som ovan anförts angående betydelsen för järnvägstrafiken av nu ifrågavarande åtgärder finner fastighetsdomstolen att bestämmelsen i 3 kap 10 § FBL är tillämplig. Hinder mot regleringsföretaget föreligger således inte heller enligt 3 kap 6 § 1 st FBL.

Sammantaget finner fastighetsdomstolen sålunda att klagandenas besvär skall lämnas utan bifall.

Slut. Besvären lämnas utan bifall.

Johan A, Claes B, Lars J och Rune T anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sina vid TR:n framställda yrkanden.

SJ bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Englund, fastighetsrådet Hultdin samt hovrättsassessorerna Brandoné och Emilsson, referent) lämnade i utslag d 18 dec 1985 besvären utan bifall.

Johan A, Claes B, Larsj och Rune T (ombud för samtliga förbundsjuristen Dan Westerberg) anförde besvär.

Johan A yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns utslag förordna att korsningen 383 + 454 skulle bibehållas som öppen för gångtrafik samt att han, på sätt han yrkat vid TR:n, skulle erhålla väg norr om allmänna vägen fram till den nya korsningen 383 + 750.

Claes B, Lars J och Rune T yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns utslag förordna att korsningen 384 + 203 skulle bibehållas och att envar av dem, på sätt han yrkat vid TR:n, skulle erhålla väg norr om allmänna vägen fram till denna korsning. För det fall detta yrkande ej skulle vinna bifall yrkade de att envar av dem skulle erhålla väg norr om allmänna vägen fram till korsningen 383 + 750.

SJ (ombud järnvägsjuristen Bengt Lindstedt) bestred ändring.

Parterna hänförde sig till vad de tidigare anfört i målet samt tillfogade sammanfattningsvis följande.

Klagandena: Upphävande av överfartsservituten i målet medför, att jordbrukstrafik tvingas ut på allmänna vägen och att passage av järnvägen får ske vid en enda övergång. Att antalet övergångar begränsas innebär däremot ej att antalet färder över järnvägen minskar; jordbrukarna måste i samma utsträckning som tidigare färdas till sina skiften. Normen för beräkning av sådana förflyttningar är 18 st per ha och år. - Lars J, Rune T och Claes B vill ha möjlighet att ta sig med traktor fram till en punkt mitt emot korsning 384 + 203 eller, om denna ej får bibehållas, korsning 383 + 750, för att där korsa allmänna vägen. Johan A vill av samma anledning ha väg fram till korsningen 383 + 750. Han vill också kunna utnyttja övergång 383 + 454 för gångtrafik för att lätt nå sina åkrar.

SJ: Järnvägskorsningar i plan är generellt farliga. Trafiksäkerhetsrisken är betydande. Det pågående trafiksäkerhetsarbetet med korsningar fortsätter. Det syftar bl a till att få så många korsningar som möjligt slopade och få vägtrafiken ledd till korsningar med goda sikt-, profil och magasinsförhållanden samt med tillfredsställande skydd för vägtrafiken. Detta arbete är ett samhällsintresse som kraftfullt understöds av statsmakterna. - Ett femtiotal tåg passerar den aktuella sträckan varje dygn, varav hälften mellan kl 6 och kl 18. Klagandena kan utan nämnvärda olägenheter tåla att framdeles för sina transporter nyttja den nya korsningen 383 + 750. Olägenheterna för dem blir marginella. Transportsträckorna förlängs blott något, och för förlängningarna kommer full ersättning att utgå. Avsevärd trafiksäkerhetsvinst uppkommer, om de båda nu aktuella korsningarna får stängas. Vinsten är så betydande, att ett upphävande av de servitut, på vilka korsningarna vilar, är väl förenligt med relevanta regler i FBL.

Parterna på ömse sidor förebragte skriftlig utredning beträffande olycksfallsrisker m m.

Efter förordnande av HD avgav vägverket, lantbruksstyrelsen och statens lantmäteriverk yttranden. I yttrandena anfördes sammanfattningsvis följande.

Vägverket: En eventuellt ökad olycksrisk på länsväg 731 är inte sådan att den motiverar att korsningarna mellan väg och järnväg behålls, särskilt inte som ett minskat antal anslutningar till länsvägen erhålls på det aktuella avsnitt där sikten är något nedsatt.

Lantbruksstyrelsen: För att inte olycksriskerna skall öka vid transporter på länsväg 731 är det nödvändigt att denna förbättras innan stängning sker samt att en separat kreatursled anläggs. För att minska olägenheterna för berörda markägare vore det önskvärt att förutom den planerade övergången 383 + 750 ytterligare ett par övergångar för gångtrafik hålls öppna på lämpliga ställen. Härigenom underlättas bl a möjligheterna för tillsyn av betesdjur. Olägenheterna för berörda markägare är inte mer omfattande än att de föreslagna stängningarna kan genomföras, om de redovisade möjligheterna att begränsa olägenheterna beaktas.

Lantmäteriverket: Det s k båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § 1 st FBL är uppfyllt. Vad gäller prövningen enligt övriga i målet aktualiserade bestämmelser i lagen delar verket den bedömning som gjorts av fastighetsdomstolen och HovR:n.

HD företog syn utom huvudförhandling.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jangvert, föreslog i betänkande följande utslag: Skäl. Servitut som tillskapats genom särskild prövning, vanligen vid förrättning, för att komplettera en fastighet eller göra den bättre lämpad för självständigt nyttjande har sedan lång tid av lagstiftaren tillerkänts en särskilt tryggad ställning. FBL, 7 kap, har i förhållande till tidigare gällande lagstiftning givit vidgade möjligheter att instifta servitut genom fastighetsbildning. I samma kapitel finns också bestämmelser om ändring och upphävande av servitut. Dessa senare äger tillämpning på servitut i fastighet oavsett om det tillkommit genom förrättning eller genom avtal mellan sakägare eller i det närmaste formlöst genom att den tjänande fastigheten accepterat ett visst handlande från den härskande fastighetens sida. Detta senare uppkomstsätt synes ha varit det vanliga då ägoväg och järnväg från järnvägens anläggande korsat varandra i samma plan. För sådant servitut är således bestämmelserna i 7 kap FBL tillämpliga.

Då fråga väckts om ändring eller upphävande av servitut genom fastighetsreglering skall - såvida förfarandet ej har samband med ändring i fastighetsindelningen - först ske en prövning enligt bestämmelserna i 7 kap FBL, huruvida förutsättningar föreligger för den begärda åtgärden. Därefter skall bedömas tillåtligheten av samma åtgärd enligt 5 kap och 3 kap samma lag.

Som grund för sin framställning om fastighetsreglering, innebärande upphävande av servituten för de i målet aktuella järnvägsövergångarna, har SJ åberopat trafiksäkerhetsskäl samt stött sin talan på tre inom verket knäsatta normer, avseende sikt, profil och magasinutrymme. Dessa normer är vid den bedömning enligt FBL som i mål om fastighetsreglering skall göras av fastighetsbildningsmyndighet eller domstol inte bindande; deras tillämplighet får prövas i varje enskilt fall. De måste emellertid tillmätas stor vikt vid den avvägning som skall ske mellan trafiksäkerhetsintresset och andra intressen.

Som klagandena slutligt bestämt sin talan har beslutet om stängning av samtliga med den överklagade förrättningen avsedda järnvägsövergångar utom 383 + 454 och 384 + 203 vunnit laga kraft.

Övergången 383 + 454 har ostridigt en sikt, som överstiger den av SJ åberopade normen, under det att profil och magasinutrymme enligt normerna för dessa är otillfredsställande. Som Johan A numera bestämt sitt yrkande får emellertid profil och magasinutrymme i denna korsning anses sakna betydelse för prövningen av frågan huruvida korsningen skall få bestå.

Johan A har förklarat, att han behöver övergången för tillsyn av sin söder om järnvägen belägna åkermark och för åtkomst av sin båtplats samt att hans gångväg i vardera riktningen enligt överklagade utslaget förlängts med minst 650 m. SJ har för sin del anfört, att Johan A:s behov av gångväg är litet samt att man ej är beredd att tillgodose hans önskemål härom.

I målet är ostridigt, att järnvägsfastigheten förbättras, om servituten för undermåliga övergångar upphäves. Övergången 383 + 454, anordnad för  gångtrafik, kan emellertid ej anses i nämnvärd grad påverka järnvägstrafiken, än mindre hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Servitutet bör därför upphävas endast i enlighet med Johan A:s yrkande.

Som fastighetsdomstolen uttalat, får sikten i anslutning till övergång 384 + 203 anses måttlig. För jordbrukets behov av att sommartid trafikera övergången med de för den söder därom belägna arealen lämpliga fordonskombinationerna får enligt HD:s bedömning magasinutrymmet, vilket understiger SJ:s norm med 4 m, anses tillfyllest. Profilen, slutligen, torde utan större ingrepp kunna rättas till. HD finner med hänsyn till det anförda, att servitutet för ifrågavarande övergång ej kan anses hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Yrkandet om servitutets upphävande skall därför lämnas utan bifall.

Klagandena har vidare yrkat ersättningsväg från resp brukningscentrum till närmaste för trafik öppna övergång, medan SJ erbjudit sig att anlägga kreatursled. Med hänsyn främst till kostnaderna för en ersättningsväg finner HD, att lönsamheten av regleringen vid bifall till yrkandet skulle oskäligt försämras. Yrkandet kan därför ej vinna bifall.

HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns utslag, att HD förordnar, att servituten avseende övergångarna 383 + 454 och 384 + 203 skall bestå, det förstnämnda dock inskränkt till gångtrafik.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Heuman och Solerud) beslöt följande utslag:

Skäl. Enligt 7 kap 4 § 1 st FBL kan ett servitut ändras om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten. Kan olägenheten ej undanröjas genom ändring får servitutet jämlikt 5 § 1 st upphävas.

Det är i målet fråga om en fastighetsbildningsåtgärd där den tjänande fastigheten är en s k järnvägsfastighet. Fastigheten används för järnvägsdrift. Sådan verksamhet måste bedrivas på så sätt att olyckor i görligaste mån undviks. Detta följer av det samhällsansvar som åvilar en järnväg och är en förutsättning för järnvägstrafikens tillåtlighet. Järnvägar har också alltid haft ett långtgående skadeståndsansvar; det regleras nu i 1985 års järnvägstrafiklag. Beaktas skall också att riskerna för olyckor ökat på grund av järnvägstrafikens tekniska utveckling. Mot denna bakgrund får korsningar mellan järnväg och väg som innebär risk för olyckor eller som nödvändiggör begränsningar av tågens hastighet anses medföra olägenheter för järnvägen. Olägenheterna kan med beaktande av den speciella verksamhet som bedrivs på en järnvägsfastighet vara så påtagliga att de i den mening som avses i 7 kap 4 § FBL hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av järnvägsfastigheten. Generellt sett får trafikfarliga korsningar anses medföra olägenheter av denna beskaffenhet. Överfartsservitut för sådana korsningar kan därför ändras eller upphävas enligt 7 kap FBL. Den härskande fastighetens intresse att bibehålla servitutet är emellertid ofta mycket beaktansvärt. Den närmare avvägningen mellan den tjänande och den härskande fastighetens motstående intressen får ske vid den prövning av fastighetsbildningsåtgärden som skall företas enligt 5 och 3 kap FBL.

SJ har i målet åberopat vissa av järnvägen angivna normer avseende sikt, profil och magasinsutrymme för att avgränsa vilka korsningar som, enligt järnvägens mening, är trafikfarliga. Normerna är självklart inte bindande för fastighetsbildningsmyndigheter och domstolar. Mot den gjorda gränsdragningen synes emellertid några vägande invändningar inte kunna göras. Då det gäller att avgöra om en korsning är trafikfarlig bör normerna därför kunna följas, om inte omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning till avsteg.

De korsningar som nu är aktuella i målet, 383 + 454 och 384 + 203, uppfyller inte normerna. Varken den fordonstrafik som förekommer eller förhållandena i övrigt föranleder ett frångående av domstolarnas bedömning att korsningarna är trafikfarliga. De överfartsservitut varom nu är fråga får därför anses hindra järnvägsfastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

Olägenheterna kan ej undanröjas genom ändring av servituten. Beträffande övergången 383 + 454 har yrkats att den skall tillåtas för gångtrafik. Med beaktande av den härskande fastighetens begränsade behov och nytta av rätt till gångtrafik och de olägenheter en sådan rätt skulle medföra för järnvägen föreligger ej tillräckliga skäl att begränsa upphävandet av servitutet till att avse endast rätten att framföra fordon. Inte heller eljest föranleder prövningen av tillåtligheten av åtgärderna enligt 5 kap och 3 kap FBL annat ställningstagande än det vartill domstolarna kommit.

På grund av det anförda skall det slut vartill HovR:n kommit fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Referenten, JustR Nyström, var skiljaktig och ansåg att de tre sista styckena i skälen (De korsningar - - - fastställas.) bort ersättas av femte - nionde styckena i betänkandet (Övergången 383 + 454 - - - ej vinna bifall.).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-07-02

Målnummer:
Ö88-86