Prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen i miljömål.


Lagrum:
23 kap. 2 § miljöbalken (1998:808) (upphävd den 2 maj 2011); 49 kap. 14 § rättegångsbalken (1942:740); 4 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar

Umeå tingsrätt, miljödomstolen

I mål mellan Naturvårdsverket och Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag angående omprövning av villkoren för tillstånd till verksamheten inom Kiirunavaara gruvindustriområde anförde Umeå tingsrätt, miljödomstolen (rådmannen Ingemar Celander, miljörådet Lena Nilsson samt ledamöterna Åke Larsson och Stefan Marklund) i dom den 7 maj 2009 bl.a. följande.

Bakgrund

Koncessionsnämnden för miljöskydd lämnade i beslut den 18 februari 1976, nr 14/76, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) tillstånd till verksamheten vid bolagets gruvor, dagbrott och industrianläggningar inom Kiirunavaara- och Luossavaaraområdena upp till en maximal produktionsvolym om 32 miljoner ton råmalm, 2,5 miljoner ton malmkoncentrat och 2,5 miljoner ton kulsinter (pellets).

Ett flertal ytterligare beslut rörande verksamheten har meddelats under tiden därefter, såväl av Koncessionsnämnden som av Länsstyrelsen i Norrbottens län och av Luleå tingsrätt, vattendomstolen.

Naturvårdsverket ansökte i juni 1996 hos Koncessionsnämnden om omprövning av villkoren för tillståndet till all gruvrelaterad verksamhet som bedrivs inom Kiirunavaara gruvindustriområde, exklusive sprängmedelstillverkning, anrikning och pelletisering.

Koncessionsnämnden höll sammanträde i Kiruna i december 1997 och upphävde i beslut den 2 april 1998, nr 44/98, alla villkor i tidigare meddelade beslut för den gruvrelaterade verksamhet som bedrivs inom Kiirunavaara gruvindustriområde, exklusive sprängmedelstillverkning, anrikning, pelletisering och apatitframställning samt meddelade ett antal nya föreskrifter och villkor för den gruvrelaterade verksamheten, med undantag för de nyss angivna. Dock skulle de villkor m.m. som meddelats av tillsynsmyndigheten med stöd av tidigare beslut av Koncessionsnämnden fortsätta att gälla till dess annat förordnas.

Med stöd av 21 § miljöskyddslagen (1969:387) sköt Koncessionsnämnden upp avgörandet av vilka villkor som skulle gälla beträffande dels utsläpp av kväve från klarningsmagasinet till recipienten, dels damning från gråbergsdeponeringen.

I frågan om utsläpp av kväve föreskrev Koncessionsnämnden att LKAB skulle utreda de tekniska möjligheterna samt ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av att minska utsläppet av kväve från klarningsmagasinet till recipienten. Utredningen skulle i första hand syfta till att minska användningen av sprängämnen samt minimera förlusterna av sådana ämnen.

Målet med de uppskjutna frågorna handläggs sedan miljöbalkens ikraftträdande av Umeå tingsrätt, miljödomstolen.

Frågan om villkor för damning från gråbergsdeponeringen har avskrivits från vidare handläggning av miljödomstolen genom ett beslut den 23 september 1999.

Miljödomstolen beslöt i juli 2002 att på nytt skjuta upp frågan om vilka villkor som ska gälla för utsläpp av kväve från klarningsmagasinet. Bolaget ålades att redovisa erfarenheterna av genomförda åtgärder, förslag på eventuella ytterligare åtgärder samt aktuella utsläpp av kväve från verksamheten. Utredningen skulle även innehålla en revidering av de tekniska, ekonomiska samt miljömässiga konsekvenserna av att genomföra extern kväverening av utgående vatten från klarningsmagasinet till recipienten. Slutligen skulle bolaget föreslå villkor avseende utsläpp av kväve från klarningsmagasinet. En provisorisk föreskrift meddelades också.

Yrkanden m.m.

Naturvårdsverket yrkar att miljödomstolen som slutligt villkor i fråga om utsläpp av kväve ska föreskriva följande: Halten av ammoniakkväve (NH3-N) får inte överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet eller från Mettä Rakkurijärvi.

I andra hand yrkar Naturvårdsverket att ett villkor av följande lydelse ska meddelas: Om halten av ammoniak överstiger 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet eller utloppet från Mettä Rakkurijärvi ska LKAB underrätta tillsynsmyndigheten senast första vardagen efter att detta konstaterats och sedan lämna förslag till åtgärder som LKAB anser behöver vidtas för att överskridandet inte ska upprepas. LKAB ska inom föreskriven tid vidta de åtgärder som tillsynsmyndigheten därefter bestämmer.

LKAB bestrider Naturvårdsverkets yrkande. Om ett utsläppsvärde ska fastställas föredrar bolaget det i andra hand yrkade, som mer liknar ett gängse riktvärde. I vilket fall som helst anser bolaget inte att något värde kan bestämmas att gälla för Mettä Rakkurijärvi i förevarande sammanhang, eftersom någon sådan fråga inte har skjutits upp. Bolaget föreslår som slutligt villkor följande: Det åligger bolaget att enligt vad tillsynsmyndigheten beslutar vidta skäliga åtgärder för att begränsa användning och förluster av sprängmedel.

Naturvårdsverket motsätter sig att det av bolaget föreslagna villkoret föreskrivs.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår ett villkor av innebörd att halten ammoniakkväve i utgående vatten från klarningsmagasinet som riktvärde inte får överstiga 0,005 mg/l.

Grunder m.m.

LKAB har utrett den uppskjutna frågan och lämnat in redovisningar till miljödomstolen i juni 2001 och i december 2005. Vissa kompletteringar av dessa redovisningar har också gjorts.

- - -

Domskäl

Det förevarande målet inleddes i juni 1996 vid Koncessionsnämnden för miljöskydd. Vid denna tid var miljöskyddslagen (1969:387) tillämplig lag. Av 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att målet därmed ska handläggas och bedömas enligt miljöskyddslagens bestämmelser, medan miljöbalkens bestämmelser ska tillämpas i fråga om förfarandet.

Enligt 5 § miljöskyddslagen ska den som utövar miljöfarlig verksamhet vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Omfattningen av sådana åligganden ska bedömas med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen. Vid avvägningen mellan olika intressen ska särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

Recipient för sandmagasinet vid LKAB:s gruva i Kiirunavaara är Rakkurisystemet, där Mettä Rakkurijärvi är första sjön. Sjön avvattnas av ån Mettä Rakkurijoki till sjön Rakkurijärvi och vidare via ån Rakkurijoki till Kalix älv. Älven är en del av området Torne och Kalix älvsystem (SE0820430), som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § MB. Enligt 4 § förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten, jämförd med bilagan till Naturvårdsverkets förteckning (2002:6) över fiskvatten som ska skyddas enligt samma förordning, skyddas Kalix älv från mynningen i havet till Kaitumälven som vattendrag som utgör laxvatten. I ett sådant vatten får enligt bilaga 1 till förordningen bl.a. halten ammoniak (icke joniserat ammonium, NH3) uppgå till högst 0,005 mg/l vatten.

Koncessionsnämnden för miljöskydd uttalade i sina överväganden i beslutet nr 44/98 att redan de dittillsvarande utsläppen av kväve från bolagets verksamhet hade lett till en påtaglig höjning av näringsnivån i Mettä Rakkurijärvi och en i samband därmed förändrad artsammansättning i sjön. Nämnden menade att eftersom kväveutsläppen orsakas av förluster av sprängämnen var den närmast till hands liggande lösningen att söka begränsa förlusterna i möjligaste mån. En mer automatiserad injicering av sprängmedel som höll på att införas gav enligt vad LKAB uppgav anledning till förhoppningar om att minska förlusterna. Enligt nämndens beslut var bolaget och myndigheterna ense om att frågan om möjligheterna att minska användningen av sprängämnen och minimera förlusterna av dem borde utredas ytterligare. Nämnden delade den uppfattningen, och innan så skett ansåg nämnden att frågan om eventuella externa åtgärder för att minska utsläppen av kväve till Rakkurisystemet skulle få anstå.

LKAB har utrett möjliga processinterna åtgärder för att minska utsläppen av kväve till recipienten. Medelhalten av kväve i råmalmen har varit 13,4 g/ton åren 2003 och 2004, 14,2 g/ton år 2005 och 13,1 g/ton år 2006. Efter vad LKAB redovisat vid huvudförhandlingen tycks medelvärdet för 2007 ligga under målet på 13 g/ton medan medelvärdet för 2008 verkar ligga över detta värde. Orsaken till uppgången 2008 angavs vara en ökad andel ortdrivning, vilket resulterar i högre kvävehalter i råmalmen.

LKAB har framfört att genomförande av processinterna åtgärder är komplicerade frågor som kräver lång tid för utvärdering och genomförande av förändringar. Arbetet kan därför sägas vara av en mer kontinuerlig natur. Bolaget har på grund av det bildat en styrgrupp som kommer att fortsätta driva utvecklingsarbetet och har vidare framfört att framtida arbete för att begränsa utsläppet av kväve borde inriktas mot processinterna åtgärder samt att bolaget accepterar att tillsynsmyndigheten ges möjligheter att påverka kommande arbete med sådana åtgärder.

Miljödomstolen delar Naturvårdsverkets bedömning att det villkor som LKAB yrkar ska föreskrivas inte är längre gående än de skyldigheter som åvilar bolaget till följd av lagbestämmelser. Vidare har det av LKAB föreslagna villkoret som länsstyrelsen påpekar ingen självklar påverkan på halterna av ammoniak i utsläppen till recipienten eftersom även andra faktorer påverkar bildningen av ammoniak.

Det förtjänar även framhållas att det bör vara svårt för tillsynsmyndigheten att utan särskilt underlag, i motsats till den situation som förevarit under utredningstiden, vid löpande tillsyn besluta om skäliga åtgärder för att begränsa användning och förluster av sprängmedel utan att först begära in relativt omfattande utredningar. Dessa utredningar torde behöva vara av samma omfattning som de som redovisats i detta mål.

Det av bolaget föreslagna villkoret bör sammanfattningsvis inte meddelas. I enlighet härmed bör även den provisoriska föreskriften avseende processinterna åtgärder upphävas.

Som Naturvårdsverket gör gällande i målet utgör ammonium ett problem i recipienten till följd av den toxicitet för vattenlevande organismer som är förknippad med det. För att förebygga olägenheter framstår därför en föreskrift som innebär en begränsning av halten utgående ammonium från sandmagasinet till recipienten som önskvärd. En lämplig begränsning är på de skäl som Naturvårdsverket anför samma nivå som gäller för särskilt skyddade fiskvatten, bestämd som högsta halt ammoniak (icke joniserat ammonium, NH3).

Enligt den utredning som LKAB gav in 2005 uppgår, med de två undersökta metoderna för biologisk rening av kväve, kostnaden per kilo avskilt kväve till 64- 80 kr respektive 68-84 kr. För en kemisk fysikalisk metod som också undersökts är motsvarande kostnad beräknad till 126-142 kr. I förutsättningarna för dessa beräkningar ingår att avskrivningstiden för reningsanläggningen är 10 år och att förräntningskravet är satt till 6 %. Mot dessa beräkningar kan invändas att avskrivningstiden framstår som väl kort och att den borde motsvara den tekniska livslängden hos en reningsanläggning, vilken torde vara åtskilligt längre än den använda avskrivningstiden. Däremot framstår det angivna förräntningskravet som lämpligt. Vidare har man vid utredningen av den externa reningsanläggningen haft som mål att halten totalkväve i det behandlade processvattnet ska uppgå till högst 10 mg/l. Det kan inte uteslutas att förslaget till reningsanläggning skulle bli väsentligt annorlunda med lägre kostnader som en följd om utgångspunkten varit att minimera utsläppen av ammonium och därmed reducera risken för bildning av ammoniak.

Med hänsyn främst till att de av LKAB framlagda beräkningarna uteslutande avser anläggning för rening inriktad på reduktion av totalkväve - medan kravet enligt det av Naturvårdsverket yrkade villkoret endast omfattar halten av ammoniakkväve - och att dessutom som nyss nämnts den tillämpade avskrivningstiden framstår som kort har LKAB inte genom sin utredning förmått visa att en begränsning av högsta halten ammoniakkväve i utsläppen från klarningsmagasinet skulle leda till kostnader som överstiger vad som skäligen kan fordras för att förebygga olägenhet. Det föreligger således inget hinder för att meddela ett villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad Naturvårdsverket yrkar. Det bör emellertid dels formuleras något annorlunda än enligt Naturvårdsverkets yrkande, dels - enligt den praxis som numera gäller; se Miljööverdomstolens domar den 29 januari 2009 i målet M 1303-07 och den 6 februari 2009 i målet M 5069-07 - också förses med bestämmelser om hur det ska kontrolleras.

LKAB har vid huvudförhandlingen uppgett att utloppet från klarningsmagasinet (KVA 01) provtas 10 gånger per år. När det gäller att bestämma ramen för kontrollen av föreskrivet begränsningsvärde bör utgångspunkt tas i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2005:11) om mätmetoder och redovisning av mätresultat m.m. avseende fiskevatten. Den närmare utformningen av kontrollbestämmelsen framgår av domslutet.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har i beslutet nr 44/98 såvitt nu är aktuellt skjutit upp frågan om vilka villkor som ska gälla beträffande utsläpp av kväve endast från klarningsmagasinet. Frågan om halter av ammoniakkväve i Mettä Rakkurijärvi till följd av den verksamhet som LKAB bedriver i Kiirunavaara gruvindustriområde är således inte uppskjuten och kan därmed inte prövas i detta sammanhang.

Domslut

Miljödomstolen upphäver den provisoriska föreskriften enligt beslut den 17 juli 2002 och förordnar följande slutliga villkor för utsläpp av kväve från klarningsmagasinet för Kiirunavaara gruvindustriområde till recipienten:

14. Halten ammoniak (icke joniserat ammonium, NH3) får inte överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet.

Begränsningsvärdet ska kontrolleras genom att halten fri ammoniak beräknas, med utgångspunkt i halten ammoniumkväve, pH-värde och temperatur. Vattenprover ska tas minst en gång per månad.

Svea hovrätt, Miljööverdomstolen

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt, Miljööverdomstolen, och yrkade att Miljööverdomstolen skulle, med ändring av miljödomstolens dom, bifalla bolagets talan där.

Miljööverdomstolen (hovrättsråden Lars Dirke, referent, och Roger Wikström samt miljörådet Rolf Svedberg) meddelade den 30 november 2009 följande beslut:

Det överklagade avgörandet får prövas av Miljööverdomstolen bara om Miljööverdomstolen har meddelat prövningstillstånd.

Prövningstillstånd ska meddelas

- om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som miljödomstolen har kommit till,

- om det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som miljödomstolen har kommit till,

- om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller

- om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Miljööverdomstolen har gått igenom utredningen i målet och kommit fram till att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i detta fall.

Miljööverdomstolen meddelar inte prövningstillstånd. Miljödomstolens dom står därför fast.

Högsta domstolen

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i Mark- och miljööverdomstolen.

Naturvårdsverket motsatte sig att Miljööverdomstolens beslut ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Carola Thelin, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

1. Koncessionsnämnden för miljöskydd lämnade den 18 februari 1976 LKAB verksamhetstillstånd avseende bl.a. gruvor, dagbrott och industrianläggningar inom Kiirunavaara- och Luossavaaraområdena. Tillståndet har härefter löpande varit föremål för myndighets- och domstolsbeslut och i juli 2002 beslutade miljödomstolen bl.a. att skjuta upp frågan om villkor för utsläpp av kväve vid klarningsmagasinet.

2. Vid huvudförhandling den 19 mars 2009 framställde Naturvårdsverket yrkande om slutligt villkor att halten ammoniakkväve (NH3-N) inte fick överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet eller från Mettä Rakkurijärvi. Miljödomstolen fann sig förhindrad att pröva yrkandet i den del det avsåg Mettä Rakkurijärvi och föreskrev i domslutet följande villkor: "Halten ammoniak (icke joniserat ammonium, NH3), får inte överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet".

3. LKAB överklagade miljödomstolens dom och gjorde bl.a. gällande att det av miljödomstolen föreskrivna villkoret innebär en skärpning av det tilllåtna utsläppet med 20 % i jämförelse med vad Naturvårdsverket yrkat. LKAB gjorde även gällande att det ställda villkoret skulle leda till kostnader som inte kan bedömas skäligen påkallade vid en skälighetsbedömning i enlighet med 5 § 1969 års miljöskyddslag (1969:387), som är tillämplig i målet. Även i beaktande av den rimlighetsbedömning som numera skulle ha gjorts i enlighet med 2 kap. 7 § MB ansåg LKAB att det skulle varit uppenbart att betrakta kravet som orimligt.

4. Miljööverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

5. De nya regler om prövningstillstånd i hovrätt som trädde i kraft den 1 november 2008 gäller också fullt ut i de miljömål som handläggs i Mark- och miljööverdomstolen, tidigare Miljööverdomstolen. Således krävs numera alltid prövningstillstånd för att mark- och miljödomstolens avgöranden ska komma under prövning av högre instans.

6. I samband med införandet av de nya reglerna ändrades även bestämmelsen i 49 kap. 14 § RB om förutsättningarna för beviljande av prövningstillstånd på så sätt att den gavs en obligatorisk utformning. Detta innebär att prövningstillstånd ska ges så snart någon av dispensgrunderna är uppfylld (se prop. 2004/05:131 s. 184). Tillståndsgrundernas utformning har till syfte att betona den generösa tillämpning som reglerna bör ha. (Jämför bl.a. a. prop. s. 185.)

7. I förhållande till övriga hovrätter intar Mark- och miljööverdomstolens handläggning och avgöranden en särställning i och med att domstolen är gemensam överinstans för överklaganden från samtliga mark- och miljödomstolar. Domstolen är även i enlighet med 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar (tidigare 23 kap. 8 § MB) sista instans i de mål och ärenden som inletts vid förvaltningsmyndighet.

8. I första hand medför detta att domstolens funktion som prejudikatbildande instans väger avsevärt tyngre än vad som är fallet med övriga hovrätter. När det gäller övriga grunder för beviljande av prövningstillstånd intar domstolen en särställning i egenskap av kontrollfunktion då den som sista instans har tillgång till tekniska ledamöter.

9. Av detta följer att den generösa tolkning vid tillämpningen av tillståndsreglerna som lagstiftaren avsett måste ges avsevärt stort utrymme vid bedömningen om prövningstillstånd ska beviljas vid Mark- och miljööverdomstolen.

10. Av miljödomstolens dom framgår att domslutet avseende det omtvistade villkoret utformats på annat sätt än enligt det yrkande som Naturvårdsverket framställt. I sitt överklagande till Miljööverdomstolen gjorde LKAB gällande att det utgjorde en skärpning av villkoret och ingav även viss utredning till stöd för sitt påstående. Miljööverdomstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd medför att det inte framgår huruvida invändningen är riktig eller om domstolen beaktat den utredning som gavs in. Vidare får målet anses innefatta vissa komplicerade tekniska frågor som gör det svårt att utan en fullständig prövning avgöra om miljödomstolens avgörande är riktigt i sak (jfr a. prop. s. 186). Tillstånd till målets prövning i Mark- och miljööverdomstolen ska därför meddelas.

HD:s avgörande

Med ändring av Miljööverdomstolens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i Mark- och miljööverdomstolen.

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ella Nyström, Gudmund Toijer, referent, Göran Lambertz och Martin Borgeke) meddelade den 24 november 2011 följande slutliga beslut:

Skäl

Reglerna för prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen i miljömål

1. Frågan är om det ska beviljas tillstånd till målets prövning i Mark- och miljööverdomstolen. Den frågan ska bedömas enligt 49 kap. 14 § RB, när en mark- och miljödomstol är första instans. Detta framgår av 4 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Motsvarande hänvisning till rättegångsbalkens regler om prövningstillstånd fanns tidigare i 23 kap. 2 § första stycket andra meningen MB. Det är den bestämmelsen som Miljööverdomstolen har tillämpat i detta mål.

2. Prövningstillstånd ska enligt lagtexten i 49 kap. 14 § RB meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (ändringsdispens), det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens), det är av vikt för ledning av rättstilllämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

3. Allmänt tillämpliga regler för tvistemål gäller alltså när Mark- och miljööverdomstolen är andra instans och tar ställning till om prövningstillstånd ska meddelas. Frågan är om reglerna bör ges en särskild tolkning och tillämpning på det miljörättsliga området.

4. Det generella kravet på prövningstillstånd i Miljööverdomstolen som andra instans infördes den 1 november 2008 som ett led i det utvidgade och förändrade systemet för prövningstillstånd i hovrätt. De skäl som låg bakom ändringarna för tvistemål ansågs ha bärkraft oavsett måltyp, också i fall då målen handlades av tingsrätt i särskild sammansättning (prop. 2004/05:131 s. 181 f.). Lagmotiven ger emellertid inte någon närmare ledning för reglernas uttolkning just inom miljörätten.

Granskningsdispens

5. Av betydelse är dock vad lagstiftaren sade om granskningsfallen. I propositionen framhölls att behovet av möjlighet till dispens blev särskilt tydligt när systemet skulle gälla även omfattande och komplicerade tvistemål. Bland annat pekades det på "mål om tekniska eller ekonomiska förhållanden" (a. prop. s. 186). Detta talar för att granskningsdispens ska vara något vanligare i miljömål än i en del andra typer av mål, eftersom miljömålen jämförelsevis ofta är svårbedömda ur teknisk och ibland ekonomisk synvinkel. Det ska emellertid tas hänsyn till att de för miljörätten specifika frågeställningarna har lett till att miljömålen har samlats vid ett begränsat antal domstolar med särskild sammansättning. Vad som utgör omfattande eller komplicerade mål måste bedömas i det ljuset. Intresset av att miljömålens alla aspekter beaktas av domstolarna tillgodoses i första hand genom den särskilt utformade domstolsorganisationen och genom att det ställs höga krav på mark- och miljödomstolarnas domskäl i omfattande och komplicerade mål. Det kan ändå vara motiverat att ge granskningsdispens något oftare i miljömål än när det gäller andra måltyper.

6. Granskningsdispensen är tänkt som ett slags "säkerhetsventil". I detta ligger självfallet att också Mark- och miljööverdomstolen ska ge granskningsdispens när så behövs för att det tillräckligt tillförlitligt ska kunna bedömas om ett mål är rätt avgjort eller inte. Redan den bedömning som görs vid tillståndsprövningen ska ta sikte på såväl rättsliga som mer tekniska och ekonomiska frågor i ett överklagat mål.

Prejudikatdispens

7. Vid tillståndsprövningen finns det naturligtvis skäl att väga in vad som i olika lagstiftningssammanhang har uttalats om prejudikatbildningen på det miljörättsliga området. Det har flera gånger framhållits att Mark- och miljööverdomstolen är ensam andra domstolsinstans, med ett rikstäckande domsområde. Domstolen har överblick över rättstillämpningen och därmed goda möjligheter att välja ut frågor av prejudikatintresse och bidra till rättsbildningen inom hela miljörättens område. Det har poängterats att Mark- och miljööverdomstolen har både lagfarna och tekniska ledamöter, något som ger domstolen särskilda förutsättningar att lämna vägledning i rättsfrågor också då de är nära förbundna med frågor av mer teknisk och ekonomisk karaktär. (Se prop. 1997/98:45 del 1 s. 461 f. och del 2 s. 231, jfr s. 485 f. och s. 501 f., SOU 2004:38 s. 102 ff., SOU 2009:10 s. 502 ff. och s. 507 samt prop. 2009/10:215 s. 178 och s. 180 f.)

8. Uttalandena har visserligen främst tagit sikte på mål där Mark- och miljööverdomstolen är sista instans (5 kap. 5 § lagen om mark- och miljödomstolar). Men de bör i allt väsentligt ges betydelse också i mål där Mark- och miljööverdomstolens avgöranden kan överklagas till HD. Att märka är då att reglerna om prejudikatdispens i hovrätt har till syfte bl.a. att möjliggöra överklaganden till HD av mål med prejudikatintresse (jfr SOU 2009:10 s. 480 och s. 483 samt prop. 2009/10:215 s. 177 f. och s. 180, se även prop. 2004/05:131 s. 173).

9. Slutsatsen av det nu sagda är att Mark- och miljööverdomstolen har ett betydande ansvar för prejudikatbildningen inom miljörättens område både genom egna avgöranden och genom att möjliggöra en prövning i HD. Detta bör vägas in vid tillståndsprövningen.

Bedömningen av överklagandet i detta fall

10. Målet i miljödomstolen har i detta fall gällt en omprövning av tillståndsvillkoren för bolagets verksamhet inom Kiirunavaara gruvindustriområde. Naturvårdsverket yrkade bl.a. i fråga om utsläpp av kväve att halten ammoniakkväve (NH3-N) inte fick överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet. Bolaget motsatte sig att Naturvårdsverkets yrkande bifölls. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslog att den av Naturvårdsverket yrkade begränsningen skulle gälla som ett riktvärde.

11. Miljödomstolen fastställde - med stöd av miljöskyddslagen - ett slutligt villkor för utsläpp av kväve som innebar att halten ammoniak (icke joniserat ammonium, NH3) inte fick överstiga 0,005 mg/l vid utloppet från klarningsmagasinet. I domskälen anfördes att bolaget inte hade visat att en begränsning av den högsta halten ammoniakkväve skulle leda till kostnader som översteg vad som skäligen kunde fordras för att förebygga en olägenhet. Det fanns således, enligt miljödomstolen, inget hinder för att meddela ett villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad Naturvårdsverket hade yrkat. Enligt domstolen skulle dock begränsningen knyta an till den nivå som gäller för särskilt skyddade fiskvatten.

12. Bolaget anförde i sitt överklagande till Miljööverdomstolen att miljödomstolens villkor innebar en skärpning av utsläppsbegränsningarna med 20 % i förhållande till Naturvårdsverkets yrkande, eftersom domen tog sikte på en viss mängd ammoniak medan yrkandet gällde samma mängd ammoniakkväve. Bolaget ansåg att miljökvalitetsnormerna för fiskvatten endast innebar att en halt om 0,005 mg ammoniak per liter vatten skulle eftersträvas medan gränsvärdet var högre. I Miljööverdomstolen åberopade bolaget en kompletterande utredning om riskerna för ammoniaktoxicitet nedströms klarningsmagasinet och om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för rening av ammoniumkväve.

13. Miljödomstolen har alltså utformat tillståndsvillkoret på ett annat sätt än Naturvårdsverket har yrkat. Det har inte funnits några processuella hinder för detta. Av domskälen framgår det emellertid inte om miljödomstolen har ansett de olika utformningarna vara i sak likvärdiga eller om syftet har varit att åstadkomma en striktare begränsning av utsläppet. Det är inte heller klart i vad mån de olika utformningarna har skilda miljömässiga eller ekonomiska följder. Bolaget har i Miljööverdomstolen fört in nytt material som gäller bl.a. dessa frågor och som är förhållandevis detaljerat och omfattande. Något hinder mot att åberopa materialet först i Miljööverdomstolen har inte förelegat.

14. Mot den nu angivna bakgrunden går det inte att tillräckligt tillförlitligt bedöma riktigheten av det slut som miljödomstolen har kommit till utan att målet tas upp till en fullständig prövning i Mark- och miljööverdomstolen. Det ska därför meddelas tillstånd till målets prövning där enligt 49 kap. 14 § 2 RB (granskningsdispens).

HD:s avgörande

Med ändring av Miljööverdomstolens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i Mark- och miljööverdomstolen.

HD:s beslut meddelat: den 24 november 2011.

Mål nr: Ö 48-10.

Lagrum: 4 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, 23 kap. 2 § MB (upphävd den 2 maj 2011) samt 49 kap. 14 § RB.

NJA 2011 s 782 (nr 14)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-11-24

Målnummer:
Ö48-10