Detaljerad information om författningarna
  MÖD 2002:1 Tillstånd att anlägga och driva ett vattenkraftverk-----I februari år 1995 meddelade miljödomstolen tillstånd. Innan avgörandet vunnit laga kraft meddelade länsstyrelsen ett interimistiskt förbud enligt naturvårdslagen mot att anlägga vattenkraftverk på platsen. Efter överklagande fann Miljööverdomstolen att det ansökta företaget motverkade syftet med naturreservatsföreskrifterna och upphävde tillståndet. Även fråga om rättegångskostnader.  
  MÖD 2002:3 Olägenhet på grund av klockringning-----Klockringning nattetid har ansetts som en olägenhet för människors hälsa. Kyrklig samfällighet har förelagts att som skälig åtgärd begränsa klockringningen eller vidta bullerbegränsande åtgärder vid klockorna eller i bostäder i kyrkans omgivning så att den maximala ljudnivån från den tidsangivande klockringningen inte överstiger den maximala bullernivån 35 dB(A) nattetid (kl. 22.00 t.o.m. kl. 07.00) i sovrum i bostäder för permanentboende.  
  MÖD 2002:5 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till bergtäkt; nu fråga om rättegångsfel-----Ett bolag ansökte om tillstånd till bergtäkt hos länsstyrelsen. Ett stort antal närboende motsatte sig tillstånd under målets handläggning. Sedan bolaget överklagat länsstyrelsens beslut avgjorde miljödomstolen målet utan att på något sätt kommunicera överklagandet, underrätta om förhandling och syn eller utfärda kungörelse. Miljööverdomstolen fann att den bristande kommuniceringen utgjorde ett så allvarligt förfarandefel att målet återförvisades till miljödomstolen för fortsatt handläggning.  
  MÖD 2002:6 Ansökan enligt 24 kap. 8 § miljöbalken om ändring av villkor i tillståndsbeslut-----Miljödomstolen meddelade nya och för verksamhetsutövaren lindrigare bullervillkor för motorkörningar utomhus för att möjliggöra en ökning av underhållsverksamheten vid bolagets anläggningar. Efter överklagande från en granne, upphävde Miljööverdomstolen domen. Domstolen fann att det redan av remissinstansernas tveksamma inställning framgick att det inte var uppenbart att det befintliga villkoret var obehövligt eller strängare än nödvändigt. Inte heller kunde den ändrade inriktningen på verksamheten anses vara en sådan oförutsedd omständighet som kunde motivera en lindring av villkoren.  
  MÖD 2002:7 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till uppförande och drift av två vindkraftverk-----Ett bolag ansökte om tillstånd att uppföra och driva två vindkraftverk i närheten av Barsebäcks kärnkraftverk. Ansökan ogillades av miljödomstolen. Miljööverdomstolen ansåg att vindkraftverken visserligen skulle komma att förändra landskapsbilden, men att de inte skulle medföra påtagligt skada på naturvärdena i området. Något hinder enligt 2 kap. 6 § resp. 3 kap. 1 § lagen ( 1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. mot att meddela tillstånd fanns därför inte. Domstolen fann emellertid att både kommunen och länsstyrelsen hade motsatt sig den valda placeringen och att dessa myndigheters inställning normalt sett väger tungt i lokaliseringsfrågan. Då bolagets utredning ansågs mycket knapphändig och inte gav stöd för lokalisering av vindkraftverk utanför de områden som kommunen hade pekat ut som särskilt lämpliga för detta ändamål, avslogs överklagandet.  
  MÖD 2002:8 Avvisad ansökan om tillstånd till ökad produktion vid ett pappersbruk-----Ansökan om tillstånd till utökad produktion - även begränsad sådan (från 160 000 ton papper till 175 000 ton) - har ansetts kräva fullständig prövning av hela verksamheten.  
  MÖD 2002:9 Ansökan om tillstånd till ökad produktion vid ett pappersbruk-----Ansökan om tillstånd till utökad produktion - även en sådan som är begränsad till 5 % (från 780 000 till 820 000 ton papper) - har ansetts kräva fullständig prövning av hela verksamheten. Miljööverdomstolen uttalade att huvudprincipen vid prövning av en ökning av en tidigare tillståndsgiven produktion bör vara att en samlad prövning ska göras av hela verksamheten. Detta bör inte utesluta att en mindre produktionsökning under en begränsad tid kan prövas för sig även om miljöbalken inte innehåller några särskilda bestämmelser om hur en begränsad prövning skall gå till.  
  MÖD 2002:10 Förbud enligt naturvårdslagen att uppföra vindkraftverk-----Miljööverdomstolen fastställde det av en länsstyrelse meddelade förbudet då vindkraftverken skulle medföra väsentlig ändring av och skada på naturmiljön genom betydande påverkan på landskapsbilden i ett område med starka bevarandeintressen.  
  MÖD 2002:11 Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.  
  MÖD 2002:15 Avvisad ansökan om tillstånd till uppförande av vindkraftverk-----Miljödomstolen hade avvisat bolagets ansökan om tillstånd till uppförande av vindkraftverk utan att förelägga bolaget att avhjälpa bristerna i ansökan genom ett kompletteringsföreläggande. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att ansökan pga. avsaknaden av samråd var ofullständig. Inte heller var det möjligt för sökanden att avhjälpa bristen genom att genomföra samrådet i efterhand eftersom samrådsförfarandet skall vara en integrerad del av arbetet med att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). MÖD fann att miljödomstolens beslut att avvisa ansökan var riktigt då en godtagbar MKB är en nödvändig processförutsättning. MÖD framhöll dock att det bara är i undantagsfall som en domstol eller myndighet skall avvisa en ansökan utan att först ha förelagt sökanden att avhjälpa eventuella brister.  
  MÖD 2002:16 Föreläggande mot konkursbo om efterbehandling av förorenad mark-----En lastbil tillhörande en enskild firma hade genom läckage av diesel förorenat mark. Efter att firman gått i konkurs stod fordonet kvar på platsen i ytterligare en månad. Lastbilen återtogs därefter av försäljaren då konkursboet förklarade att det inte hade några anspråk på fordonet. Den kommunala nämnden förelade konkursboet att efterbehandla marken. Miljööverdomstolen fann att konkursboet hade haft rådighet över lastbilen och alltså var adressat enligt 10 kap. 2 § miljöbalken. Vidare fann domstolen det skäligt att konkursboet fick stå för efterbehandlingen, bl.a. med hänvisning till att det inte var visat att den föroreningen som skett efter konkursutbrottet varit av begränsad omfattning. De begärda åtgärderna ansågs inte heller vara oförenliga med konkursen som likvidationsförfarande, då de var relativt begränsade till omfång och kostnad.  
  MÖD 2002:17 Skadestånd för miljöskada enligt 32 kap. miljöbalken-----En bensinstation fick under drygt två månader kraftigt minskade intäkter pga att en tillfartsväg hade spärrats av för omfattande gatuarbeten. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att avspärrningen var en störning enligt 32 kap. 3 § första stycket 8. Domstolen fann också att företaget hade drabbats av en ren förmögenhetsskada av betydelse och att det var övervägande sannolikt att denna orsakats av vägavspärrningarna. Vid en skälighetsavvägning bedömde MÖD emellertid att skadan var sådan att den fick tålas, främst med hänvisning till störningens orts- och allmänvanlighet men även till att gatuarbeten ansågs vara samhällsnyttiga.  
  MÖD 2002:18 Tillstånd till verksamheten vid ett värmeverk-----Efter att miljödomstolen meddelat tillstånd överklagade länsstyrelsen och yrkade att målet skulle återförvisas därför att miljökonsekvensbeskrivningen inte tillräckligt redovisade konsekvenserna av att byta ut fossil olja mot tallbecksolja i en panna. Miljööverdomstolen avslog denna begäran med hänvisning till att dessa uppgifter inte hade någon avgörande betydelse för prövningen i målet samt att kostnaden för en sådan utredning inte stod i rimlig proportion till nyttan. Även frågor om utsläpp till luft av stoft, svavel och kväveoxider.  
  MÖD 2002:19 Strandskyddsdispens-----År 1990 bildades en ny fastighet inom ett strandskyddsområde genom avstyckning. Fastighetsägaren ville senare inte utnyttja byggrätten på den avstyckade tomten utan önskade flytta den till en angränsande tomt som skulle tillskapas genom en ny fastighetsbildning. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att skäl till undantag från strandskyddsbestämmelserna fick anses ha förelegat vid tidpunkten för avstyckningen samt att markens allemansrättsliga tillgänglighet i princip skulle förbli oförändrad om ett byte skedde av platsen för byggnation inom strandskyddsområdet. Den nya platsen skiljde sig endast marginellt från den ursprungliga ur strandskyddssynpunkt. MÖD fann därför att det förelåg särskilda skäl och beviljade dispens. Som villkor angavs att fastigheten genom fastighetsbildning skulle flyttas från sitt nuvarande läge till det av sökanden anvisade läget i överensstämmelse med den tomtplatsavgränsning som angavs på en bifogad karta.  
  MÖD 2002:21 Tillstånd till enskilt avlopp-----En fastighetsägare hade fått tillstånd av miljönämnden till en avloppsanläggning som bestod av ett s.k. minireningsverk kompletterat med en infiltrationsbädd. Efter överklagande av grannarna som fruktade att deras brunnar skulle bli förorenade upphävde miljödomstolen tillståndet. Fastighetsägaren och miljönämnden klagade till Miljööverdomstolen (MÖD). Domstolen uttalade att vid bedömningen av tillåtligheten av en miljöfarlig verksamhet skall redan risken för olägenheter beaktas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Verksamhetsutövarens utredningsskyldighet är långtgående. När det sedan gällde den konkreta bedömningen i målet delade MÖD miljödomstolens uppfattning att det inte kunde uteslutas att avloppsvatten från anläggningen kunde påverka brunnarna på de angränsande fastigheterna. Domstolen pekade på att det, trots omfattande utredning av parterna, kvarstod osäkerhet i fråga om markförhållandena på platsen.  
  MÖD 2002:22 Omprövning enligt vattenlagen av villkor för att förbättra säkerheten vid kraftverksanläggning inom Luleälvens vattensystem-----Ett bolag och Kammarkollegiet ansökte hos miljödomstolen om att få utföra vissa säkerhetsåtgärder vid ett kraftverk. Som sakägare angavs fiskerättinnehavare och ägare av strand och vatten nedströms. Miljödomstolen biföll ansökan och konstaterade att i målet kunde endast frågor tas upp som sammanhängde med tillståndsansökan. Eftersom någon ändring av vattenhushållningsbestämmelserna för kraftverket inte begärts, avvisade miljödomstolen yrkanden från sakägare rörande bl.a. uppskov med skadereglering av utskovstappning. Miljööverdomstolen delade denna bedömning. Även fråga om rättegångskostnader.  
  MÖD 2002:23 Tillstånd att leda bort inläckande grundvatten från tunnel-----Banverket hade ansökt om tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken för avledning och bortledning av grundvatten i samband med tunneldrivning. Miljödomstolen meddelade villkor dels för avledandet, dels för utsläppet av blandat process- och grundvatten i recipienten. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg däremot att tillståndsprövningen endast kunde omfatta själva vattenverksamheten, dvs. bortledandet av grundvatten. Domstolen fann nämligen att förutsättningar saknades att utan ansökan från Banverket pröva den miljöfarliga verksamheten som tunneldrivningen utgjorde eller de utsläpp och olägenheter som tunneldrivningen skulle kunna förorsaka. Den miljöfarliga verksamheten fick i istället regleras med stöd av bestämmelserna om tillsyn i 26 kap. miljöbalken. Miljööverdomstolen upphävde därför utsläppsvillkoren för avloppsvatten.  
  MÖD 2002:25 Tillstånd att bortleda inläckande yt- och grundvatten från tunnel och schakt-----Miljööverdomstolen (MÖD) fann att då något tekniskt hinder inte förelåg för att meddela mängdbegränsning för bortledning av grundvatten från tunneln fastställdes en sådan begränsningen. Vidare skulle denna begränsning utgöra en del av tillståndet och inte regleras i villkor på det sätt som miljödomstolen gjort. Miljödomstolens villkor i denna del upphävdes därför. MÖD framhöll att ett villkor för ett tillstånd endast anger hur en verksamhet ska utföras.  
  MÖD 2002:26 Tillåtande av ny bevisning i va-mål-----Vittnesförhör med nya personer hade åberopats i Miljööverdomstolen (MÖD) i ett va-mål. MÖD uttalade att i sådana mål ska reglerna om ny bevisning enligt 50 kap. 25 § rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen måste emellertid beaktas att Va-nämnden inte är en domstol och att handläggningen där i vissa avseenden skiljer sig från den ordinära tvistemålsprocessen. Så har nämnden t.ex. inte någon möjlighet att hålla förhör under ed eller sanningsförsäkran och man är skyldig att vara verksam för att målet utreds. Med hänvisning till detta bör utrymmet för åberopande av ny bevisning vara större i va-mål och MÖD tillät därför de nya vittnesförhören.  
  MÖD 2002:27 Tillstånd till utökad produktion vid ett aluminiumsmältverk; nu fråga om fastställande av slutligt villkor för buller-----Då anläggningen är belägen i omedelbar närhet till bostäder och skola bestämdes begräsningsvärdena som gränsvärden och till att den ekvivalenta ljudnivån utomhus vid bostäder och skolor inte fick överskrida 45 dB(A) nattetid (22-07), 55 dB(A) dagtid måndag - fredag (07-18) och 50 dB(A) övrig tid. För en mätpunkt där omgivningen var mindre känslig ansåg Miljööverdomstolen att nattvärdet kunde bestämmas till 50 dB(A). Begränsningsvärdet för det momentana ljudnivån nattetid fastställdes till 55 dB(A) som riktvärde.  
  MÖD 2002:28 Utrivningsföreläggande avseende brygga-----Länsstyrelsen hade förelagt en person som stått som entreprenör och sökande i ett anknutet bygglovsärende att riva ut en brygga, ett beslut som fastställdes av miljödomstolen. Miljööverdomstolen (MÖD) delade miljödomstolens bedömning att bryggan var tillståndspliktig eftersom det inte kunde uteslutas att bryggan påverkade andras rättigheter genom att utgöra hinder för båtfart m.m. och att det även kunde antas att allmänna intressen berördes av verksamheten. Däremot ansåg MÖD att rivningsföreläggandet var riktad till fel adressat, då utredningen inte gav stöd för annat än att han enbart hade agerat som ombud för ett antal fastighetsägare i området och därför saknade faktisk och rättslig möjlighet att uppfylla kravet.  
  MÖD 2002:30 Täktavgift-----Länsstyrelsen hade debiterat ett företag täktavgift beräknad på total tillståndsgiven mängd grus. Efter överklagande ändrade miljödomstolen avgiften i enlighet med vad Naturvårdsverket hade yttrat i målet, nämligen utifrån den genomsnittliga uttagsmängden per år. Miljööverdomstolen uttalade att bestämmelsens lydelse inte ger utrymme för en annan tolkning än den som länsstyrelsen gjort och ändrade därmed miljödomstolens dom.  
  MÖD 2002:31 Ansökan om bygdeavgiftsmedel-----Miljödomstolen hade bifallit bidrag ur bygdeavgiftsmedel för borrning av ny brunn på en fastighet, men minskat beloppets storlek med hänvisning till att den nuvarande fastighetsägaren vid förvärvet av fastigheten borde ha upptäckt att den gamla brunnen var förorenad. Miljööverdomstolen ansåg emellertid att sådant bidrag tillfaller fastigheten som sådan och att bidragets storlek därför normalt sett inte påverkas av att den överlåts till ny ägare.  
  MÖD 2002:32 Tillstånd att leda bort grundvatten från ett nedlagt bergrumslager för olja-----Miljödomstolen hade förenat tillståndet med villkor angående tillåtna halter av petroleumkolväten i utsläppsvattnet. Länsstyrelsen hade yrkat att bergrummet först skulle saneras från oljerester av stelnat flytslam. Miljödomstolen ansåg att det inte var skäligt att kräva en sådan sanering mot bakgrund av de villkor som skulle gälla för oljehalterna i utsläppen samt att en manuell sanering var synnerligen kostsam (3 Mkr) och att vattenbortledningen inte försvårade en framtida sanering. Miljööverdomstolen fastställde miljödomstolens dom.  
  MÖD 2002:33 Ansökan om befrielse från hämtning av hushållsavfall från en fritidsfastighet-----Klaganden uppgav att hon sällan vistades på sin fritidsfastighet och att det inte uppstod några sopor där. Hon tog med sig den mat som hon åt där och hon övernattade inte. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att klagandens vistelse på fastigheten kunde antas generera endast en sådan ringa mängd hushållsavfall att hon själv kunde ta hand om det på ett för miljön och människors hälsa betryggande sätt i enlighet med 2 kap. miljöbalken. Den lilla mängd hushållsavfall som det kunde bli fråga om ansåg MÖD inte heller svarade mot det behov av borttransport som normalt uppkommer vid användningen av en fritidsfastighet. Med hänsyn till detta ansågs särskilda skäl enligt 15 kap. 8 § 3 st. miljöbalken föreligga och dispens meddelades.  
  MÖD 2002:34 Föreläggande enligt miljöbalken-----Länsstyrelsen förbjöd ett bolag att ta en mottagningsstation för perättiksyra i drift innan bolaget erhållit tillstånd för stationen. Miljööverdomstolen fann att mottagningsstationen var så konkret beskriven i bolagets ansökan till Koncessionsnämnden att den fick anses ha prövats genom nämndens beslut och således omfattades av gällande tillstånd. Det var således fel av tillsynsmyndigheten att förelägga bolaget att ansöka om tillstånd och förbjuda bolaget att ta stationen i bruk. Vidare förelåg det inte heller skyldighet för bolaget att ansöka om ett nytt tillstånd enligt Sevesolagen då bolagets verksamhet utgjorde tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken och inte omfattades av Sevesolagens särskilda tillståndsplikt. Uppförandet av mottagningsstationen krävde således inte tillstånd enligt vare sig Sevesolagen eller miljöbalken varför underinstansernas avgöranden upphävdes.  
  MÖD 2002:35 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till avvattning av våtslam i lagun-----Behandling av icke avvattnat slam i öppna s.k. slamlaguner har inte ansetts motsvara kravet på tillämpning av bästa tillgängliga teknik enligt 5 § miljöskyddslagen då risk förelåg för förorening av intilliggande vattentäkter. Underinstansernas beslut upphävdes.  
  MÖD 2002:36 Miljösanktionsavgift vid förbränning av avfall-----Ett bolag hade eldat sitt avfall vid upprepade tillfällen direkt på marken utan att anmäla detta. Den kommunala nämnden påförde bolaget miljösanktionsavgift. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att begreppet anläggning enligt SNI-kod 90.004-3 (”Anläggning för förbränning eller annan sådan behandling av avfall….") i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd får anses betyda att någon åtgärd av teknisk natur vidtagits för att möjliggöra den avsedda verksamheten. En anläggning har inte inrättats enbart därför att verksamheten bedrivits med viss varaktighet. MÖD upphävde beslutet.  
  MÖD 2002:38 Ersättning enligt 19 kap. 7 § vattenlagen-----Skyddsföreskrifter för grundvattentäkt som medförde inskränkningar i fastighetsägares möjlighet att bryta grus till husbehov har inte ansetts utgöra ersättningsgill skada, då föreskrifterna inte gick längre än vad som följde av den allmänna aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och Naturvårdsverkets allmänna råd (AR 90:15). Även fråga om rättegångskostnader enligt 20 kap. 3 § vattenlagen.  
  MÖD 2002:39 Avvisad ansökan om tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken-----Miljödomstolen avvisade en förenings ansökan om tillstånd till uttag av vatten för trädgårdsbevattning med motiveringen att föreningen inte genomfört tidigt samråd med länsstyrelsen eller ingivit en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Miljööverdomstolen (MÖD) fann, i likhet med miljödomstolen, att ansökan på grund av avsaknaden av tidigt samråd och MKB var ofullständig. Däremot ansåg domstolen att bristerna varit möjliga att avhjälpa efter det att ansökan givits in. Ansökan borde därför inte ha avvisats utan att föreningen först hade givits möjlighet att komplettera den i dessa avseenden. MÖD undanröjde avvisningsbeslutet och återförvisade målet till miljödomstolen för fortsatt behandling.  
  MÖD 2002:43 Tillstånd enligt miljöskyddslagen för verksamheten vid en fordonsfabrik; nu fråga om fastställande av villkor-----Vid utsläpp av mineraloljehaltigt avloppsvatten bedömde Miljööverdomsstolen (MÖD) att det var miljömässigt motiverat och bästa tillgängliga teknik att kräva rening genom användning av ultrafiltrering i kombination med indunstning eller omvänd osmos. Sådana villkor ansågs inte heller innebära strängare krav på verksamhetsutövaren än vad som var gängse i branschen.  
  MÖD 2002:45 Borttagande av stödmur av kreosotimpregnerade sliprar-----En stödmur av kreosotbehandlade sliprar uppfördes på en fastighet. En granne begärde att miljönämnden skulle ingripa genom att vitesförelägga fastighetsägaren att ta bort muren och vidta nödvändig sanering av marken. Grannen fick inte gehör för sina krav. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade, mot bakgrund av Kemikalieinspektionens föreskrifter och den bakomliggande kunskapen angående urlakning av kreosot, att sliprarna typiskt sett inte utgjorde någon fara för omgivningen. Då utredningen i övrigt inte heller gav stöd för att det skulle förekomma någon giftspridning fann MÖD inte anledning anta att människors hälsa eller miljön var i fara på grund av muren, varför överklagandet ogillades.  
  MÖD 2002:46 Lokalisering enligt miljöskyddslagen av en bensinstation-----Lokalisering av en bensinstation på ett avstånd om endast 50-60 m från bostadsbebyggelse bedömdes kunna medföra olägenhet av väsentlig betydelse och kunde därför inte tillåtas enligt 4-6 §§ miljöskyddslagen.  
  MÖD 2002:47 Lagligförklaring av befintlig bevattningsanläggning och tillstånd till vattenbortledning -----Miljödomstolen medgav inte ersättning för förlorad kraftproduktion i ett minikraftverk som funnits nedströms sedan 1920-talet eftersom kraftförlusten inte beräknades bli av den storleksordningen att fastighetens marknadsvärde skulle minska. I Miljööverdomstolen (MÖD) invände sökanden därutöver att ingen rätt fanns till kraftproduktion i minikraftverket. MÖD ansåg emellertid att enbart det förhållandet att kraftverket inte var tillåtlighetsprövat innebar inte att berättigade krav på ersättning för förlust av vattenkraft var utesluten. Ersättning tillerkändes eftersom vattenuttaget uppströms skulle innebära att mindre vatten flöt nedströms och att detta uppenbarligen skulle medföra en viss form av kraftförlust.  
  MÖD 2002:48 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till verksamheten vid ett pappersbruk-----Återföring av vedaska till skogsmark är angeläget att åstadkomma men kravet kan inte ensidigt ställas på virkeskonsumenterna. Även skogsägarna har ett betydande ansvar, vilket bör komma till uttryck i den skogliga lagstiftningen. Däremot bör virkeskonsumenterna svara för förutsättningarna för att återföra askan, dvs. frågor om askans renhet och hållbarhet. Bolaget ålades därför att genom prövotidsutredning belysa möjligheten att åstadkomma en aska vars kemiska och fysikaliska egenskaper gjorde den lämplig för spridning i skogsmark. I villkoret föreskrevs även att försök med spridning med sådan aska skulle genomföras.  
  MÖD 2002:49 Ansökan om bygdeavgiftsmedel-----Miljödomstolen hade avvisat en ansökan om bygdeavgiftsmedel för skador i form av vattenuppträngning och erosion med motiveringen att sökanden redan fått bidrag för förstärkning av skyddsmur. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg att skrivningen i 4 § första stycket i förordningen om bygde- och fiskeavgifter enbart uteslöt bidrag i de fall som skadereglering skett genom att ersättning tidigare betalats för samma skada. Då det var fråga om en fortlöpande skada ansåg MÖD att bidrag skall kunna utgå flera gånger för att reparera fastigheten och skydda den mot fortsatt skada.  
  MÖD 2002:50 Dispens från kommunal renhållningsordnings bestämmelse om intervall för tömning av slamavskiljare-----Särskilda skäl enligt kommunal renhållningsordning har ansetts föreligga för att godta tömning vartannat år av slamavskiljare på fritidsfastighet med hänsyn till det ringa nyttjandet av fastigheten och slamavskiljarens dimensionering.  
  MÖD 2002:51 Hämtning av hushållsavfall och fastställande av avgiftsskyldighet enligt renhållningslagen-----I en kommunal renhållningsordning föreskrevs att hushållsavfall skulle hämtas vid fastighet eller på anvisad plats. I målet låg den anvisade platsen 200 meter från den klagandens fastighet. Klaganden ville att kommunen skulle hämta avfallet mot ordinarie avgift vid hans fastighet. Kommunen godtog att hämta hushållsavfallet vid fastigheten under förutsättning att en extra avgift betalades. Miljööverdomstolen liksom miljödomstolen ansåg att det inte var oskäligt att kommunen istället ålades att forsla bort avfallet direkt från fastigheten. Då kommunens taxa inte var utformad för denna situation kunde kommunen inte debitera högre avgift än vid hämtning vid anvisad plats.  
  MÖD 2002:52 Avvisande av överklagande; nu fråga om prövningstillstånd-----En miljödomstol hade avgjort ett dit överklagat mål. Därefter avvisade miljödomstolen ett överklagande såsom för sent inkommet. Fråga uppkom om prövningstillstånd erfordrades i Miljööverdomstolen (MÖD). Domstolen fann att bestämmelserna i 20 kap. 3 § tredje stycket och 23 kap. 1 § andra stycket miljöbalken jämfört med 34 a § förvaltningsprocesslagen borde förstås så att de är tillämpliga även vid desertionsbeslut och att prövningstillstånd sålunda krävs.  
  MÖD 2002:53 Miljösanktionsavgift-----Miljööverdomstolen (MÖD) fastställde miljödomstolens dom gällande miljösanktionsavgift för underlåtenhet att uppfylla rapporteringsskyldighet när det gällde resultatet av årlig kontroll av köldmedier. I målet inhämtades yttrande av Naturvårdsverket om lagstödet för rapporteringsskyldigheten. Verket uttalade att det fanns i vart fall tre argumentationslinjer som talade för att föreskriften hade stöd i miljöbalken och dess bemyndiganden. För det första kunde föreskriften betraktas som en föreskrift om försiktighetsmått enligt 14 kap. 24 § miljöbalken och 6 och 26 §§ förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer (FKB). För det andra kunde föreskriften ses som ett särskilt villkor för den som hanterar köldmedier, 14 kap. 24 § 2 stycket miljöbalken och 21 och 26 §§ FKB. För det tredje kunde föreskriften ses som en föreskrift om uppgiftsskyldighet för den som hanterar köldmedier, 14 kap. 9 § miljöbalken samt 9 och 26 §§ FKB. MÖD fann att rapporteringsskyldigheten hade stöd i nämnda bemyndiganden.  
  MÖD 2002:55 Inlösen av fastighet alternativt ersättning enligt 19 kap. 7 § vattenlagen-----Skyddsföreskrifter för vattentäkt medförde krav på skyddsåtgärder med avseende på kemiska produkter men också tillståndsplikt för lagring av petroleumprodukter. Skyddsföreskrifterna ansågs inte utgöra ersättningsgill skada eftersom föreskrifterna inte gick längre än vad som följde av den allmänna aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 § vattenlagen och Naturvårdsverkets allmänna råd Grundvattentäkter. Inte heller ansågs synnerligt men vid användningen av fastigheten ha uppkommit. Även fråga om rättegångskostnader enligt 20 kap. 3 § vattenlagen.  
  MÖD 2002:56 Ansökan om upphävande av villkor enligt 24 kap. 8 § miljöbalken-----Underinstanserna hade bifallit ett yrkande av en tillståndshavare att upphäva ett villkor. Miljööverdomstolen undanröjde underinstansernas avgöranden och avslog yrkandet. Domstolen uttalade att det är tillståndshavaren som ska visa att förutsättningarna för att ändra ett villkor föreligger. Därutöver ska en ansökan av en tillståndshavare att upphäva eller mildra ett villkor bedömas restriktivt. I målet ansågs inte visat att förutsättningar förelåg att upphäva villkoret.  
  MÖD 2002:57 Ersättning enligt 26 § naturvårdslagen-----Länsstyrelsen hade genom ett interimistiskt förordnande enligt 11 § naturvårdslagen förbjudit ett bolag att anlägga ett tillståndsgivet vattenkraftverk eftersom området skulle avsättas till naturreservat. Miljödomstolen biföll bolagets yrkande om ersättning av staten. Miljööverdomstolen fann att bolaget inte hade rätt till ersättning för försvårande av pågående markanvändning då bolaget inte hade ansökt om dispens från förbudet. Ett avslag på sådan ansökan var enligt bestämmelsens ordalydelse en förutsättning för ersättning. Staten genom Kammarkollegiet var således inte ersättningsskyldig.  
  MÖD 2002:58 Miljösanktionsavgift för utebliven produktionsuppgift för täkt-----Miljööverdomstolen (MÖD) fann att begreppet näringsidkare i 30 kap. miljöbalken skulle ges samma innebörd som i övriga delar av svensk rätt. I målet var inte visat att någon näringsverksamhet i form av grustäkt hade bedrivits under det aktuella året. Inte heller den torvtäkt som bedrivits hade varit av den omfattning eller varaktighet att den kunde anses som näringsverksamhet. MÖD upphävde beslutet att påföra miljösanktionsavgift.  
  MÖD 2002:60 Rätt för en kommun att överklaga beslut rörande dispens från strandskyddsreglerna-----En kommun överklagade ett beslut av länsstyrelsen att medge strandskyddsdispens för uppförande av bostadshus. Miljödomstolen avvisade överklagandet. Miljööverdomstolen uttalade emellertid att kommuner tillerkänts klagorätt i praxis enligt naturvårdslagen med hänvisning till att naturvården är en statlig såväl som en kommunal angelägenhet (jfr. RÅ 1996 ref. 39). Eftersom någon ändring inte var avsedd genom införandet av miljöbalken medgavs kommunen klagorätt.  
  MÖD 2002:61 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till produktion vid en mineralullsfabrik-----Ett villkor som föreskriver ”riktvärde vid kontrollmätning” bör undvikas då det inte klart framgår vad som ska gälla mellan mättillfällena.  
  MÖD 2002:62 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till skjutbanor-----En befintlig skjutbana med tillstånd från 1984 orsakade störningar för de närboende. Länsstyrelsen initierade omprövning av de befintliga villkoren för verksamheten. Under handläggningstiden ansökte tillståndshavaren om nytt tillstånd till befintlig och utökad verksamhet och medgav samtidigt att omprövning fick ske av alla villkoren i det gällande tillståndet. Länsstyrelsen meddelade nytt tillstånd och förordnade samtidigt att det gamla skulle upphöra när det nya vunnit laga kraft. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att det saknades laga grund att upphäva det gamla tillståndet. Vidare avslogs ansökan om ett nytt tillstånd p g a störningarna för de närboende och brister i ansökan (verksamheten skulle fördubblas). När det gällde omprövningsdelen uttalade MÖD inledningsvis att verksamheten visserligen innehöll de bullervärden som framgick av Naturvårdsverkets allmänna råd RR 1981:2, men att verksamhetens tillåtlighet kunde ifrågasättas. Därför krävdes betydande inskränkningar i skjuttiderna med den begränsningen att de nya villkoren inte fick göras så stränga att verksamheten inte längre skulle kunna bedrivas. Därför skärptes villkoren i förhållande till vad miljödomstolen hade bestämt.  
  MÖD 2002:63 Miljösanktionsavgift-----Ett handelsbolag hade utan att göra anmälan till tillsynsmyndigheten påbörjat hantering och uppläggning av avfall varför miljösanktionsavgift påfördes. Miljööverdomstolen fastställde avgiften och uttalade att frågan om någon förorening kunnat konstateras i det enskilda fallet saknade betydelse för anmälningsplikten i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet Den uppläggning som bolaget hade gjort hade medfört en i vart fall ringa risk för förorening och därför var det riktigt av tillsynsmyndigheten att påföra avgiften utan närmare utredning om detta.  
  MÖD 2002:64 Befrielse från sophämtning-----En fritidsfastighet ägdes av en äldre man. Miljööverdomstolen befriade mannen från kommunal sophämtning med hänvisning till att fastigheten nyttjades så sparsamt att det kunde liknas vid tillsynsbesök (20 endagsbesök per år). Särskilda skäl förelåg för dispens enligt 15 kap.18 § tredje stycket miljöbalken. Skiljaktig mening.  
  MÖD 2002:67 Avgift för prövning och tillsyn enligt miljöbalken-----Miljödomstolen fastställde länsstyrelsens beslut om tillsynsavgift som innebar att avgift påfördes dels för ett bolags huvudverksamhet, dels för dess hantering av farligt avfall (det senare med 25 % av föreskriven avgift). Domen innebar ett ställningstagande till att det var fråga om två verksamheter och att den senare, återvinning av förbrukade betbad från verksamheten, bestod i hantering av farligt avfall. Miljööverdomstolen fastställde miljödomstolens dom.  
  MÖD 2002:68 Strandskyddsdispens-----Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att miljödomstolen hade haft fel sammansättning men att detta inte hade inverkat på målets utgång då domstolen varit enig. Därför fanns inte skäl att återförvisa målet till miljödomstolen. I sak gällde målet byggande av bostadshus i ett område som omfattades av förordnande om landskapsbildsskydd och utökat strandskydd (300 m) samt var utpekat som riksintresse. Enligt MÖD skall dispens från strandskyddet i ett sådant område ske med särskild restriktivitet. Att på platsen bygga ett bostadshus, om än för att möjliggöra djurhållning, bedömdes därför inte utgöra särskilda skäl för sådan dispens.  
  MÖD 2002:69 Föreläggande enligt 26 kap. 9 § miljöbalken-----Länsstyrelsen förelade bolaget att upphöra med transport av förbrukade betbad. Som skäl angavs att betbaden var farligt avfall och transporterna var tillståndspliktiga. Efter överklagande fann miljödomstolen att transporterna rymdes inom ramen för bolagets tillstånd enligt miljöskyddslagen. Miljööverdomstolen (MÖD) delade underinstansernas uppfattning att det var fråga om avfall och även farligt avfall. Domstolen konstaterade vidare att tillståndsplikt enligt avfallsförordningen förelåg oavsett att transportfrågan var reglerad i tillståndet. MÖD upphävde därför miljödomstolen dom och fastställde länsstyrelsens föreläggande.  
  MÖD 2002:70 Avgift för prövning och tillsyn av hamnverksamhet-----Länsstyrelsen ålade bolaget att erlägga avgift för sju miljöfarliga verksamheter/hamnar. Bolaget överklagade och yrkade att avgift endast skulle tas ut för en verksamhet eftersom bolagets samtliga hamnar var att betrakta som en enda miljöfarlig verksamhet. Miljödomstolen biföll överklagandet. Miljööverdomstolen fann att bolagets hamnverksamhet geografiskt sett var fyra från varandra skilda miljöfarliga verksamheter. Därför skulle bolaget erlägga fyra avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.  
  MÖD 2002:71 Miljösanktionsavgift-----En miljönämnden hade, för överlåtelse av kemiska produkter i en butik, påfört ett företag miljösanktionsavgift enligt punkt 5.7 i bilagan till förordningen om miljösanktionsavgifter. Miljödomstolen underkände emellertid avgiften med hänvisning till det i målet endast var visat att de omärkta förpackningarna med kemikalier hade förvarats i butiken, inte överlåtits. Miljööverdomstolen fastställde miljödomstolen dom.  
  MÖD 2002:72 Förbud enligt 26 kap. 9 § miljöbalken-----Användningen av impregnerade stolpar som avgränsning för tomt kan inte förbjudas med stöd av produktvalsregeln i 2 kap. 6 § i miljöbalken. Utrymmet för att tillämpa regeln är mycket begränsat i vart fall när det gäller privatpersoner och när användningen inte strider mot Kemikalieinspektionens föreskrifter.  
  MÖD 2002:73 Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling och deponering av farligt avfall-----Mark och jordlager under och i närheten av en deponi och däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären. En naturlig sådan barriär får inte vara hur stor som helst, trots att deponeringsförordningen inte föreskriver någon gräns. Den aktuella barriären, som angavs sträcka sig 600 m från deponin godtogs av Miljööverdomstolen.  
  MÖD 2002:74 Tillstånd till verksamheten vid en läkemedelsfabrik-----Länsstyrelsen överklagade miljödomstolens dom med avseende på brister i säkerhetsrapporten. Miljööverdomstolen fann inledningsvis att kravet på en sådan rapport är detsamma i tillståndsprövningar som i det fortlöpande säkerhetsarbetet som Sevesolagen föreskriver för vissa verksamheter. Arbetet med att identifiera och förebygga risker kan inte enligt lagens intentioner göras en gång för alla utan måste pågå kontinuerligt. Slutligen bedömde domstolen att den rapport som bolaget givit in i målet med kompletteringar var godtagbar, bl.a. mot bakgrund av att identifieringen av värsta tänkbara skadehändelse var baserad på vedertagna metoder. Överklagandet avslogs.  
  MÖD 2002:75 Skadestånd enligt miljöskadelagen-----Fastighetsägare intill den militära flygplatsen F 10 stämde Fortifikationsverket på skadestånd för minskat bruksvärde. Miljödomstolen biföll talan och dömde ut skadestånd. Fortifikationsverket överklagande till Miljööverdomstolen och yrkade att miljödomstolens dom skulle upphävas. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade inledningsvis att miljöskadelagen var tillämplig då skadefallet inträffat före miljöbalkens ikraftträdande. Domstolen fann att de störningar som fastighetsägarna utsatts för genom buller, vibrationer och luftföroreningar lett till väsentliga inskränkningar i deras boendemöjligheter och en nedsättning av fastigheternas bruksvärden i en omfattning som inte kunde anses betydelselös. Med hänsyn till vad som framkommit om flygrörelsernas omfattning och frekvens samt de olägenheter de alstrat hade fastighetsägaren inte skäligen bort tåla störningarna. Ersättningens storlek fick bedömas utifrån en skälighetsuppskattning, varvid MÖD fastställde miljödomstolens domslut.  
  MÖD 2002:76 Strandskyddsdispens-----En tio meter lång träbrygga hade förlängts med en 30-35 meter lång flytbrygga. Länsstyrelsen förelade ägaren att riva flytbryggan med hänvisning till strandskyddsreglerna och att landskapsskyddsförordnande rådde på platsen, ett beslut som fastställdes av miljödomstolen. Miljööverdomstolen delade underinstansernas bedömning och motiverade detta med att flytbryggan i dess aktuella storlek skulle ha en avhållande effekt på det rörliga friluftslivet och att det inte hade framkommit någon omständighet i målet som vid en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen utgjorde särskilda skäl för dispens. Även fråga om rättegångskostnader.  
  MÖD 2002:78 Tillstånd till minikraftverk-----Miljödomstolen lämnade tillstånd till ett minikraftverk. Domen överklagades. Under handläggningen i Miljööverdomstolen (MÖD) förtecknades ån där kraftverket skulle ligga som särskilt bevarandeområde enligt 7 kap. 27 § miljöbalken (Natura 2000). MÖD fann att miljökonsekvensbeskrivningen var bristfällig i två avseenden. 0-alternativet skulle beskriva rådande förhållanden vid kvarnen med allt vatten rinnande i den naturliga huvudfåran så att konsekvenserna framgick av att verksamheten inte skulle komma till stånd. Vidare saknades uppgifter för prövning enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken, nämligen en redovisning av den livsmiljö och de vilda djur och växter som skulle skyddas i området samt konsekvenserna av verksamheten för det syfte som området avsåg. Domstolen återförvisade målet i denna del.  
  MÖD 2002:80 Tillstånd till anläggning för avloppsrening-----I ett tillstånd för ett reningsverk hade länsstyrelsen föreskrivit att kommunen som kompensationsåtgärd skulle komplettera reningsverket med anläggande av en våtmark, ett krav som miljödomstolen godtog. Miljööverdomstolen upphävde villkoret med hänvisning till att en våtmarks fosforreducerande effekt skulle vara mycket begränsad och fördelarna för miljön därigenom små, särskilt med beaktande av de utsläppsnivåer som fastställts för anläggningen (10 mg/l BOD7 och 0,3 mg/l totalfosfor). Mot denna bakgrund och de driftkostnader som skulle uppkomma ansåg domstolen att kravet på våtmark var orimligt.  
  MÖD 2002:82 Tillstånd till utökad verksamhet vid ett avfallsvärmeverk; nu fråga om talerätt-----Tre personer, boende 2,6, 3,1 resp. 4,8 km från värmeverket, fick överklaga ett tillstånd till verksamheten då Miljööverdomstolen bedömde att de i vart fall berördes av luftföroreningarna från anläggningen.  
  MÖD 2002:83 Tillstånd att anlägga en järnvägsbro-----Byggandet av en järnvägsbro över en älv hade fastställts av regeringen genom en s.k. järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg. Miljödomstolen meddelade tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken för de behövliga arbetena i vatten. Ett antal enskilda och föreningar överklagade tillståndet och fråga uppkom om deras talerätt. Miljööverdomstolen uttalade att eftersom prövningen tar sikte på 2 kap. 9 § miljöbalken skall inte bara skador och olägenheter som kan uppstå vid byggandet av järnvägsbron med tillfartsbankar beaktas utan även de som kan uppstå vid driften av järnvägen på platsen. Flertalet av de klagande ansågs därmed ha talerätt eftersom de ägde fastigheter som var belägna vid eller i nära anslutning till den planerade bron och dess tillfartsbankar och att de därmed riskerade att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten. Föreningarnas överklaganden avvisades då de inte uppfyllde de förutsättningar som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken bl.a. att medlemsantalet skall vara minst 2 000.  
  MÖD 2002:84 Utdömande av vite-----En restaurang hade vitesförelagts av en miljönämnd att hålla nere bullret från verksamheten så att den ekvivalenta ljudnivån i omgivande lägenheter inte överskred 25 dBA. Vid utdömandet av vitet fann MÖD efter överklagande att de uppmätta nivåerna (31-34 dBA) på ett signifikant sätt översteg den nivå som angivits i föreläggandet och att restaurangbolaget, oavsett det faktum att det s.k. bakgrundsljudet också överskred 25 dBA, därmed hade överträtt föreläggandet. Det faktum att bolaget senare hade vidtagit åtgärder för att nedbringa ljudnivåerna utgjorde enligt domstolen inte skäl att anse att vitet hade förlorat sin betydelse. Däremot sattes beloppet ned något mot bakgrund av dessa omständigheter och att förhållandevis lång tid hade förflutit sedan överträdelsen ägde rum.  
  MÖD 2002:87 Skadestånd enligt miljöskadelagen-----Vid ombyggnadsarbeten skadades en vattenledning och utströmmande vatten och ånga orsakade omfattande skador i en intilliggande lokal. Miljööverdomstolen uttalade inledningsvis att enligt skadeståndsrättsliga grundsatser är miljöskadelagen tillämplig, då skadetillfället inträffade före miljöbalkens ikraftträdande. Domstolen ogillade emellertid anspråk om skadestånd, då störningen inte kunde anses utgöra vare sig luftförorening, markförorening eller annan liknande störning enligt 3 § 1 st. 4, 5 och 8 miljöskadelagen.  
  MÖD 2002:88 Miljösanktionsavgift-----Frågan i målet gällde om en näringsidkare kan påföras miljösanktionsavgift dels för underlåten årlig kontroll av köldmedieanläggning, dels för underlåten rapportering av resultatet av densamma. Miljööverdomstolen fann att om någon kontroll av anläggningen inte utförts kan miljösanktionsavgift enbart påföras för denna inledande underlåtenhet. Även fråga om omröstning i mål om miljösanktionsavgift. I denna del uttalade domstolen att 20 kap. 10 § miljöbalken gäller även i sådana mål, vilket innebär att ordföranden har utslagsröst.  
  MÖD 2002:89 Tillstånd till utökad verksamhet vid ett pappersbruk-----Bolaget ansökte om ett påbyggnadstillstånd, alternativt tidsbegränsat tillstånd till utgången av år 2006, för en ökning av produktionen från 105 000 ton till 135 000 ton papper/år. Ansökan ogillades av Miljööverdomstolen med hänvisning till tidigare praxis nämligen att huvudprincipen är att en samlad bedömning skall göras av hela verksamheten, inte bara av ökningen (se 2002-01-21 mål nr M 2221-01 och 2002-01-21 mål nr M 8118-01). Bolaget medgavs dock ett tidsbegränsat tillstånd till utgången av år 2002 med hänsyn till att tillståndet troligen redan delvis utnyttjats för ökad produktion.  
  MÖD 2002:90 Tillstånd till verksamheten vid en avfallsanläggning-----I tillståndet hade miljödomstolen föreskrivit en säkerhet på 150 miljoner kronor för fullgörandet av efterbehandlingsåtgärder. Miljööverdomstolen fann att utredningen i målet visade att kostnaderna för dessa åtgärder inte skulle överstiga 40 miljoner kronor. Säkerheten fastställdes därför till detta lägre belopp, varav 15 miljoner kronor fick avräknas efter att efterbehandling skett av en del av deponin. När det gäller handläggningen uttalade domstolen att säkerheten måste prövas av miljödomstolen innan tillståndet i någon del fick tas i anspråk.  
  MÖD 2002:91 Interimistiskt förordnande i beslut om täkttillstånd enligt 12 kap. miljöbalken-----Frågan i målet gällde om ett täkttillstånd fick tas i anspråk innan det vunnit laga kraft under förutsättning att detta skedde på tillståndshavarens egen risk så som varit praxis enligt naturvårdslagen. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att när det gäller miljöfarlig verksamhet är utgångspunkten att ianspråktagande får ske först när tillståndsbeslutet vunnit laga kraft. Miljöbalkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet gäller i tillämpliga delar även täkter. Ett täkttillstånd får således inte tas i anspråk på tillståndshavarens egen risk. Bestämmelsen om verkställighetsförordnande i 22 kap. 28 § miljöbalken gäller inte täkter. 28 § förvaltningsprocesslagen bör i stället tillämpas. Härigenom kan miljödomstolen förordna att länsstyrelsens tillståndsbeslut skall gälla omedelbart utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. MÖD fann slutligen att miljödomstolen inte tagit ställning till bolagets yrkande om interimistiskt beslut och återförvisade målet för prövning i denna del.  
  MÖD 2002:92 Tillstånd att anlägga en järnvägsbro; nu fråga om talerätt-----Byggandet av en järnvägsbro över en älv hade fastställts av regeringen genom en s.k. järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg. Miljödomstolen meddelade tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken för de behövliga arbetena i vatten. Ett antal enskilda och föreningar överklagade tillståndet och fråga uppkom om deras talerätt. Miljööverdomstolen uttalade att eftersom prövningen tar sikte på 2 kap. 9 § miljöbalken skall inte bara skador och olägenheter som kan uppstå vid byggandet av järnvägsbron med tillfartsbankar beaktas utan även de som kan uppstå vid driften av järnvägen på platsen. Flertalet av de klagande ansågs därmed ha talerätt eftersom de ägde fastigheter som var belägna vid eller i nära anslutning till den planerade bron och dess tillfartsbankar och att de därmed riskerade att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten. Föreningarnas överklaganden avvisades då de inte uppfyllde de förutsättningar som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken bl.a. att medlemsantalet skall vara minst 2 000.